Aftonbladet – 4 maj 1841, sida 2

tår er icke? stammade madame de Nanteuil, synvarligt förlägen och förvirrad. — Känner ni igen detta bref? det är från en man, som låter betala sig för sin tillgifvenhet, som gör intet för intet. — Ack! min herre! inföll madame Nanteuil med en åtbörd af ojemförlig värdighet. — Denne man är eder älskare, fortfor Rudolph; kan ni neka för edra promenader till sjös med honom, vid den tid jag besöker klubben, för att spela? an ni neka för budskickningar, gåfvan af detta armband? Det är en pålitlig vän, doktor Bernard, som jag har att tacka för upptäckten af denna eder intrig. Denna sköna passion, madame, har gjort nog mycket uppseende här i staden, för att jag ej skulle komma att uppbära följderna. En gång har jag redan nedböjt min panna för skymfen; men en gång till, det är för mycket. Ni bedrog mig i början på er förmögenhet, och nu är jag till och med ej mera i stånd att försvara eder ära mot nya anfall..... Hvad är jag här, madame, om ej ett åt löje, något att gapa på för lättingen? Det är tid att jag drar mig ur spelet. Eder första mans, Commodore Southwels, exempel lärer mig, huru jag bör förhålla mig. Ett enda medel återstår för mig; det enda som kan göra så väl er fri, som mig ..-.. äk.enskapsskilnad! — Äktenskapsskilnad! sade lady Southwel för sig, blek som en marmorbild. — Ingen invändning, inga tårar kunna inverka på mig; jag har förutsett och väl öfvertänkt allt. Jag hade bort se det långt före detta; men jag ser nu sent omsider! Om en timma eller något mer. har jag befriat er från min närvaro. Farväl, ma dame! Med denna dag har all gemenskap mellan lady Southwel och Rudolph de Nanteuil upphört! Rudolph hade med sin hand fattat nyckeln till sitt kabinett. Ett häftigt skri från lady Southwel höll honom tillbaka. Alldeles utom sig och iskall