Aftonbladet – 4 maj 1841, sida 2

sitionspressen m. m. Det måste då äfven framförallt ligga i de svurnas plan och intresse, samt måhända äfven i de enfaldigares föreställningssätt, att afmåla utgången af kabinetts-kassefrågan såsom varande produkten af en sådan upphetsning, af personlig hätskhet mot Konungen, af koalitionsoch abdikations-planer ), m. m. — Härtill hade också åtminstone en skenbar anledning kunnat förefinnas, om allmänheten i Stockholm och landsorterna icke haft andra kunskapskällor för denna sak att tillgå, än de stora tidningarnas artiklar, hvilka då kunnat angifvas såsom ensidiza och partiska. Men nu företer sig just uti kabinetts-kassefrågan det serskilda förhållandet, att dessa tidningar i sin Riksdagsbulletin i det allranärmaste ordagrannt aftryckt allt, hvad uti RiksStånden derom blifvit yttradt å båda sidor; inga för offentligheten tillgängliga upplysningar hafva blifvit undandolda; Statsministern H. E. Stjernelds äfvensom Statsrådet Ihres anföranden hafva meddelats in extenso, och reservanternes i StatsUtskottet så kallade utredning tillräckligt fullständigt, att ingenting faktiskt varit uteslutadt. Derjemte bör utom denna fullständighet äfven öfvervägas, att den opinion, som deraf kunde utbildas, icke var frukten af något hastverk; flere månader hafva förflutit mellan frågans första och andra föredragning iriksstånden och under dess behandling hos StatsUtskottet, och hvar och en hade derföre god tid att noga läsa och pröfva verkan af serskilda skäl och motskäl. Betänker man nu i bredd med allt detta, att i BondeStåndet icke saknas en minoritet, till antalet något olika för olika fall, men som i medeltal torde kunna räknas till några och tjugu, hvilka annars i flera fall visat sig benägne att stå på styrelsens sida; att åtminstone tre eller fyra bland dem stå i det intima förhållande till kamarillan, att de utan tvifvel, om de endast kunnat följa sin egen drift, skulle talat till vederbörandes fördel i en fråga, den man från andra sidan framför allt sökt framställa såsom på det ömaste rörande konungens personlighet, emedan den kunde hafva inflytande på Hans Maj:ts utgifter; besinnar man derjemte, att kamarillan vid detta tillfälle säkert hade velat gifva mycket till, för att åtminstone kunna få en någorlunda ansenlig minoritet på sin sida inom BondeStåndet ; och att allt detta oaktadt, ingen enda röst der höjde sig ens till något jemkningsförslag, en erinran eller en reservation, utan StatsUtsk:s betänkande omedelbarligen bifölls med en högtid-! lig acclamation; så gifver detta ett säkert bevis på, att BondeStåndets beslut var en bestämd verkan af påtryckningen från kommittenterna; ett uttryck af den Svenska allmogens enhälliga röst ifrån alla landsändar. Lägger man bärtill att detta folk aldrig visat sig hysa någon obenägenhet för konungen personligen, att en tillgifvenhet för denna höga personlighet tvertom legat i Svenska folkets tradition, men att omdömet i frågan om Kabinetts-kassan varit så stadfästadt, att det öfvervunnit hela den böjelse, som i följd af besagde tradition kunde ega rum att göra Konungen en skänk medelst den ifrågavarande skuldens betäckande, så har man uti Bondeståndets enhällighet en dom uttalad från Sverges allmoge öfver den moraliska ståndpunkten icke blott af denna frågas behandling från regeringens sida, utan ock, när det sammanlägges med samma Stånds position i allmänhbet vid denna Riksdag, öfver hela styrelsesystemet, som icke borde kunna jäfvas af någon enda, hvilken icke är stenblind eller på vägen att mista förståndet. Vi hoppas nu hafva nog tydligt uttryckt oss för att blifva förstådde uti den ena punkten, och tro icke heller att hvarken premisser eller slutföljder i detta räsonnemang kunna jafvas. Den andra omständigheten, som vi anse förtjena uppmärksamhet, angår mera vigten af sakens slutliga öde. Den som uppmärksammat det of) Hvad frågan om abdikation beträffar, så veta vi sannerligen icke, huruvida någon varit drifven af ett syfte, att söka på sätt Minerva insinuerat, föranleda någon sådan. Men om ett sådant syfte funnits, så synes det oss verkligen skada, att de som möjligen umgåtts dermed, icke äfven offentligen uttalat det. En abdikation kunde naturligtvis aldrig komma i fråga under annat vilkor, än att Konungen sjelf toge initiativet dertill och funne för lugnet på sina återstående dagar trefligare, att vara befriad från regeringsbördan. Men om nu detta verkligen inträffade. om Hans Maj:t gjorde en sådan proposition till Ständerna; o! hvilket skådespel för gudarj och menniskor skulle det icke då blifva att under tiden, intill dess frågan blefve af I gjord, se huru hela den lycksökareskara, som hittills skränat om koalitionsplaner, skulle själas i villrådigheten mellan sitt gamla fjeskande devuemang för den nedgående, och sin lika stora ön