Aftonbladet – 4 maj 1841, sida 2

ler var det ej annat än ett diktadt? Rudolph fördjupade sig icke länge i denna gåta; hans beslut var fattadt, och, i det han vände sig till sin hustru, sade han: — Jag förmodar, att ni, min fru, oaktadt ni är uttröttad efter balen, icke nekar mig ett ögonblicks nödigt samtal; er, Sir Robert, tackar jag för meddelandet af detta dokument. Hvarför skulle jag ej få se det, och hvad är er afsigt? — Detta är något, som också rör mig, svarade Sir Robert lugnt; jag går ut och skall komma tillbaka om en stund. Kanske finns ännu ett medel att rädda er. Han gick, kastande en blick af tillgifvenhet på baronessan. I denne okonstlade mans rena och ädla själ kunde misstankan om en tillämnad skymf ej finna rum; han ansåg Rudolph olycklig i det ögonblick, han kanske mer än någonsin var förlägen öfver att visa sig mindre ren och till och med brottslig. Madame de Nanteuils sinnesrörelse i första början gaf honom dertill nog hastig anledning. — Tag dessa juvelskrin, dessa saker af värde, sade hon till Rudolph, sedan Sir Robert aflägsnat sig. Kanske kunna de parera den första stöten, hvarmed man hotar er. Allt hvad jag äger tillhör er, Rudolph; ack! jag har aldrig förr känt så mycken smärta öfver att ej vara mera rik! Rudolph åtnöjde sig med att stöta sakta tillbaka de erbjudna. dyrbarheterna och, fästande på henne en sträng, men ej uppriktig, utan ironisk blick, sade han: — Jag har lust att se, huru en Engelska spelar sin röl, min baronessa; men, hvad anbudet rörer, så var viss på, att jag ej skall missbruka det. Alla dessa dyrbarheter, madame, äro långt ifrån att uppgå i värde emot det armband, som ni gifvit er älskare! — Hvad är det för en älskare? armband? jag för