Aftonbladet – 4 maj 1841, sida 2

hade hon på knä låtit föra sig ända till denna dörrAf en medlidsamhetsrörelse, hvilken han ej var fullt mäktig, upplyftade Rudolph henne, och satte henne på sin soffa. Hon hade fallit i vanmakt, hennes ögon hade slutit sig tillsamman, men af den, ett lätt skum liknande, fuktigheten på hennes läppar, äfvensom de våldsamma ryckningarna i hennes bröst, kunde Rudolph märka, med hvilket skarpt vapen han sårat hennes bjerta, för hvilken olycklig händelse han kanske snart skulle hafva att anklaga sig. Oförmärkt skakad ända till vankelmod, ville han fly, men en oförklarlig makt qvarhöll honom i detta .um. Det finnes en kall tystnad, som kan träffa mera säkert, än förebråelsens mest ljungande blixt. I detta brytningens ögonblick slog salsklockan tre på morgon. Rudolph tyckte sig varseblifva ett stampande af hästar på kanten af kajen. En sekund derefter hördes två lätta slag på dörren till hans rum, dit han begaf sig, i det han med nyckeln i hand något hastigt tillstöt dörren efter sig. .... Ladyn öppnade dervid sina ögon; en stråle af hopp lyste åter i hennes bleka ansigte. — Skulle det väl vara han? sade hon för sig sjelf, med en svag stämma; skulle han väl kunna komma! Han, vid denna tid? — År ni färdig, baron? sades i dörren midt emot i Rudolphs rum. Madame Nanteuil spratt till; det var ej Langloiss röst. Rudolph skyndade Sig att släcka ljusen i rummet. Han fruktade kanske, att för andra gången läsa sin blygsel på Sitt offers bleka ansigteLifligt öppnade han dörren och yttrade med hämmad röst, i det han vände sig till den inträdande doktor Bernard: . — Allt är i ordning; jag följer er, låt oss skynda! Doktorn förde honom till en postvagn; båda gåfvo hvarandra åter ett handslag, och derefter af