Aftonbladet – 1 maj 1841, sida 2

blifva betald. Hr Schartau hade oriktigt uppfattat hans yttrande, ban hade nemligen sagt, att öfvervägande skäl funnes för en moralisk skyldighet att betala. Det hade varit lätt för StatsUtskottet att undanrödja de menliga rykten, som blifvit utspridda om den ifrågavarande skulden; tadlade skarpt ati Utsk. underlåtit detta. Hr Limnelius: Kabinetts-kassan hade gjort ett förskräckligt väsen af sig; detta vore Rikets Ständers eget fel, som nedsatt anslaget till ministerstaten. Om de ej gjort detta, hade icke skulden kommit i dagen. I andra länder anslog man millioner till hemliga fonder; icke så här. Om man också hvarken ägde juridisk eller moralisk skyldighet att betala, borde man dock göra det, emedan det vore en skuld, och man nu vore tillräckligt rik att betala. Sverge hade förut fått betala Gustaf III:s och Hertig Carls skulder. Man hade talt om fullmakt och grundlagar, men Tal. frågade icke efter detta, utan rådfrågade endast sitt eget samvete och sitt eget hjerta. — (Detta yttrande väckte mycket löje, så väl bland Ståndets ledamöter som åhörarne.) Hr Wedberg hade, då betärkandet förra gången var före i Ståndet, talt för bifall dertill och vore äfven nu af samma tanka. Hr Lasergren upprepade, att frågan om betalning af Kabinettskassans brist blifvit behandlad såsom partisak inom Utskottet; frågade, om det var till Chefen för Utrikes Departementet eller till Regeringen i allmänhet, som man icke hade förtroende. Det vore ej fara, att från sin bänk säga, hvad som allmänt sades utom Ståndet, nämligen att man under andra förhållanden skulle vilja erkänna denna skuld. Lönetillökning vore en oriktig benämning på bidragen åt de 35:e embetsmännen, det borde heta representalionskostnad. Hr Schartau hade sagt, att man icke egde någon skuld, utan att detta endast vore ett föregifvande. Detta vore förvånande af en man, som haft handlingarne i sina händer. Tal. var för sin del säker på, att det funnes en skuld; Filenska obligationerna, som varit före i flere statsrevisioner, vittnade härom. Hr Schartaus öfverslag utvisade en rundelig behållning, men han hade ei tagit i betraktande, att det gifvas många utgifter utöfver de rubricerade, som, utan att vara hemliga, dock utgöra extra utgifter, och man hade gjort upp sin räkning utom värden, då man upptagit bidraget från Norge såsom bestämdt. Man skulle ej längre, tack vare de män, som reserverat sig, kunna vägra, att det för rikets värdighet och anseende vore nödvändigt att betala denna skuld. Hr Wern: Man hade varit sträng i sina uttryck mot StatsUtskottet, för det Utskottet, vid handling garnes reqvirerande från utrikes ministern, gjort hronom uppmärksam på det att de måste blifvafföremål för offentligheten; men för sin del ansåg Tal., att Utskottet gått riktigt till väga, ty om det på annat sätt gått till väga, i afseende på upplysmingarne, skulle det urarta till ett Hemligt Utskott. — Flere af andra sidans Talare hade i debatter inblandat Statens högsta personlighet; 3 BR. F. afböll Tal. ifrån att besvara dessa. Utan tvifvel hade ingen fråga på långliga tider varit af så stor vigt som denna, så väl i följd af beloppets betydlighet, som i afseende på det statshushållnings-system, man genom anslagets beviljande skulle godkänna; man hade åberopat historien; detta påminde om den Romarens yttrande: att den skattkammare, som tömmes genom slöseri, måste fyllas genom brott; icke så, att Tal. ville göra någon tillämpning; hoppades att det inflytande, allmänna opinionen och ett sundt oförvilladt omdöme på detta rum uträttade, att det icke skulle lyckas aflocka Borgare, som äro vana att i arbete förvärfva och sparsamt hushålla med små tillgångar, en så ofantlig summa. Det kritiska ögonblick var kommet, då det gällde huruvida Ståndet blott vore ett verktyg i en anslagslysten Regerings händer eller trogna folkombud, beredda att med varmt hjerta i det yttersta försvara hemmavarande bröders rätt och ömtåligaste intressen. Nationens uppmärksamhet, slutade Tal., är fästad på oss. Måtte vi ej gäcka dess väntan. Vi hafva att inför samtid och efterverld, ja, kanske mest en gång inför våra egna samveten ansvara för denna dags åtgärder. Mitt eget lugn och mina kommittenters tillfredsställande fordrar aw jag öppet bestrider allt anslag till Kabinetts-kassans skuld, samt följaktligen bifaller betänkandet. (Lifligt bifall.) Hr Wallander ansåg sig ej skyldig att yttra sin tanka, men ville likväl göra det; kunde ej gilla skuldens tillkomst, men lika litet StatsUtsk:s betänkande, och beklagade, att så många skulle se sig nödsakade att bifalla ett betänkande, stödt på så löslig grund. Begärde afslag på betänkandet och dess läggande till handlingarne. Hr Jacobi ville ställa rådgifvarne till rätta, men betala skulden. Hrr Gråå, Cassel och Wener yttrade sig kort till bifall af betänkandet, likasom Hr Foenander, hvilken, då 30 redan yttrat sig för detsamma, endast trodde sig böra välja hvem af dessa han borde instämma med, och då valde Hr Lindström. Hr Moberg förklarade i hbufvudsaken, att han icke ämnade yttra huru han komme att votera. Hr De Mare hemställde till Hr Halling, att förena sig med honom om 66,666 Rdr 32 sk. för skuldens amorterande. Hr Lagergren ville, oaktadt Hr Foenander visat sig vara en stor räknemästare, likväl ändå begära en votering, för att utröna buru långt koalitionen sträckt sin makt inom Ståndet. (Härvid spordes hörbara tecken till ogillande äfven från läktaren.) Hr Ekhelm protesterade mot Hr Lagergrens yttrande att någen koalition existerat mellan hans SIRENEN EE RE ANS Raa AES ligen förlorade sig i en dimma vid kajen. Luften LL AK a ee 2 sn oo