Aftonbladet – 1 maj 1841, sida 2

— Imedlertid hade ladyn, oroad af tusen olikt sinnesrörelser, tagit på sig i all skyndsamhet, oc med hastiga steg gått att spatsera mot stranden... Rudolf, hvilken hon här träffade, var sjelf just di stadd på vägen till hennes hötel. Han förde hennt snart med sig till foten af det berg, på hvilket fästningen är byggd, likasom ett örnnäste. Der vände ladyn sig till Rudolph och sade: — Denna morgon gjorde ni mig ett förslag, hvartill jag ej trodde mig genast kunna svara. Nu, Rudolf, nu vill jag säga er, att jag är beredd att gif. va er min hand. Jag förbinder dermed blott et enda vilkor, det att omedelbart afresa härifrån. Ja låtom oss lemna denna stad! En paketbåt afgår den na afton, eller vid middagstiden till London. Lå sir Robert få kunskap härom! Ni återfinner mig på nämnde fartyg. Förvånad öfver sin lycka, trodde Rudolph sig i början drömma: han betraktade lady Southwel med villrådighet. — Hvaraf synes ni så tanspridd? sade hon til honom. Ni har mitt ja; lita på det likasom jag fö: min del räknar pä edert stöd.... Han lemnade henne derpå, och hon förblef en sam fördjupad i betraktelsen af yågorna, dessa vä gor, som qvällen förut kastat Commodorens liflös: kropp mot stranden, utan att hon dock i sitt inre kunde tillvita denna mannen, som för mordet blifvi anhållen, någon del deri. Vändande sig om, såg hor de höga tornen på fästningen i hyars fönster lik. nande skottguglar, här och der framlyste en strål af ljus, ty det var nu vid den tid på dagen, då dess: rora antända. Detta fängelse, hvilket, som man vet hade den äran för någon tid innesluta Madame dt Longeville, kastade då på den nedanför liggands planens i rödgult stötande grönska sina kontourer: dystra skugga. Den bleka månan, beslöjad af tung skyar kastadetid efter annan sitt mattasken på de sten. hus. som omgifya stranden, likt en kedja, hvilken slut.