Aftonbladet – 1 maj 1841, sida 2

lingssätt 1812, då frågan var om statsskuldens betalande; skillnaden mellan då och nu vore väsendtlig; då fanns verkligen en statsskuld, icke så nu. Med hågkomst af sin riksdagsfullmakt, som innehölle att han borde ställa sig grundlagarne till efterrättelse, med hågkomst af 76 8 Reg.formen kunde Talaren ieke annat än yrka bifall till betänkandet. Herr Åkeson yttrade sig kort för bifall till betänkandet och instämde med Hr Gustafsson. Hr Ekholm. De beskyllningar StatsUtskottet fått uppbära, hade af en utaf dess ledamöter på ett värdigt sätt blifvit upptagne och besvarade. Tal. hade redan förra gånger betänkandet var före i Ståndet talat för bifall, emedan han viste, att diploma tiska handlingar äre af den beskaffenhet, att man icke kan få mycken reda af dem. Det måste vara klart, att då utrikes departementet haft ett anslag, som med nära 200,000 Rdr öfversteg de nödvändigaste utgifterna, en mycket stor misshushållning egt rum. Någon bade yttrat bifall till anslaget, emedan han hade förtroende tillregeringen; det var just detta, som Tal. (Hr Ekholm) icke egde, derföre måste han vägra något anslag. Detvore oparlamentariskt att inblanda en hög persomltghet, men då detta blifvit gjort förklarade Tal., att han af tillgifvenhet för konungahuset, hvilket han älskade så mycket som någon, måste afslå den äskade summan, för att icke genom ett bifall till detta anslag, underhålla ett missnöje, som nu i alla vinklar låter höra sig; han var ganska säker på att derigenom statens kredit på intet sätt skulle lida, då staten icke ingått i någon negociation, sem kunde erkännas; erinrade om det otillbörliga att ansvarige rådgifvare på sätt som skett mottagit löneförhöjningar. hvarigenom de blifvit satte i en ganska betänklig ställning. Hr Schartau upptog först till besvarande Hr Ahrnbergs yttrande. Denne Tal. hade erkänt att det icke fanns någon juridisk skyldighet för Ständerna att betala skulden; han hade äfven sagt att frågan om den moraliska och politiska förbindelsen kunde besvaras med både ja och nej; han hade således medgifvit, att det hvarken fanns den ena eller den andra, men sagt att man ändå hade en förbindelse att betala; detta vore en märklig förbindelse; han hade inblandat en hög personlighet i frågan; detta vore högst olämpligt. En annan Tal. Hr Wijk) hade ordat om 4812 års Ständer och berömt det sätt hvarpå Borgareståndet då gått till väga; sådant hade visat den oberoende fot hvarpå Borgareståndet då stod; men hvem hade inledt Ständerne i en handling, så vanärande som de trenne klandrade Ståndens? På denne fölle ansyvaret. Det hade varit bäst att aldrig framdraga detta ämne. — Tal. förklarade, att han mera aktade de personer, som uttalat sin förbindelse att betala hela skulden, än den, som, under förklaring att han icke eger någon sådan förbindelse, vill gå en medelväg och betala 50,000; sådant vore en list; ty på samma sätt som en liten summa kunde vara en handpenning på en vida större, likasom en tolfskilling kunde utgöra en förbindelse på 400-tals Rdr, på samma sätt vore 30,000 Rdr, eller 50009, eller 500, eller hvilken summa som helst, en handpenning på att man skulle betala denna föregilna skuld, ty det var ännu obestyrkt, att någon sådan egentligen fanns till, emedan ingenting bevisades deraf, att man lemnade någre ledamöter del af åtskilliga handlingar. — Man inblandade här ministerstaten i kabinettskassans skuld; Tal., för sin del, erkände icke ett öres skuld: men då man sammanblandat dessa begge saker, ville han ändå ingå i en granskning. Tal. gjorde nu ett öfverslag, som ref., i anseende till en mängd siffror, som deri förekommo, icke kunde uppfatta, men som utvisade, att om hushållning iakttogs skulle, på de anslag som lemnades till utrikes departementet, uppstå en besparing af omkring 68,000 Rdr Bko. Tal frågade om man efter denna utredning kunnat påstå, att Rikets Ständer lemnat kabinetts-kassan i någon förlägenhet. Jag har svurit, slutade talaren, xatt ställa mig grundlagen till efterrättelse, och jag tänker hålla min ed. (Sensation och uttryck af bifall.) Hrr Brunius och Ekström yttrade sig kort för bifall till betänkandet. Hr Rydin ville bifalla anslag för skuldens amorterande. Sökte visa, att det icke var oparlamentarisk, att inblanda Konungens person uti saken, då Konungen och Kronprinsen ingått borgen för skulden; frågade, om någon tänkt vägra anslag, i fall någon eller någre andre persener gjort detta; trodde, att Kabinettskassan alltid haft skuld och alltid skulle få skuld; det ena året skulle brist uppstå och öfverskott det andra. Konungen hade ej kunnat veta, att Kabinettskassans affärer varit så intrasslade. Han gjorde här en jemförelse mellan den Finerska tullbalansen och Kabinettskassans och mente, att man med samma skäl skulle kuna påstå, att Konungen borde betala den förra, som den, hvilken blifvit gjord af Grefve Wetterstedt eller andra. Önskade att lånet amorterades; sättet vore honom likgiltigt. Hr FfVallen hade förra gången betänkandet var före, röstat för bifall, och som han icke ändrat sin öfvertygelse, biföll han nu äfven betänkandet och instämde fullkomligt med Hr Lindström. Hrr Elfbrinck, Fristedt, Lindblad och Hammar yttrade sig mycket kort för bifall och instämmande med Hrr Lindström och Gustafsson. Hr Arnberg hade icke fått kategoriskt svar på sin fråga, om icke de ledamöter, som nu talade emot skuldens betalande, trodde att densamma inom kanhända några dagar, eller sist nästa Riksdag skulle NNE ar SANNE NNE SANNE TITS NAND IKKE CESAR I oo Tmedlertid hade ladvn oroad af tusen olika