Aftonbladet – 16 april 1841, sida 2

vertygelse, och i stället för Markolfus vårt lands privilegierade representationsväsende, så ser man den gamla komedien i sagan just nu föras upp på nytt. Privilegiiväsendet inom representationen märker ändtligen att det är lifdömdt, utam hjelp af allmänna öfvertygelsen och af nationens vaknade farhågor för lamdets yttre oberoende. Men det har hittat på vilkor för sin hädanfärd ur sambhällslifvet, så beskaffade, att om de skola tillfredsställas, så kommer det utdömda attstadna qvar som det är, eller i ännu vådligare skepnad; ja, att öfverlefva Sveriges urgamla sjelfständighet. Ty att denna ej kan blifva långlifvad med det utdömdas bibehållande, det erkänna de skarpsyntaste bland privilegi-innehafvarne sjelfva ) och vilja, af detta ärliga, fosterländska skäl, låta det fara; nemligen under dess närvarande form. Det ges likväl andra, som ställa privilegierna främst och fäderneslandet efteråt; ja, som till och med icke dölja, att om ingenting annat hjelper, så skola de i nationaksjelfständighetens död finna sina privilegiers lif ). Nör man med kännedom härom varseblifver huru vår Markolfus just nu samlar alla krafier till sökning efter det underbara trädet, och att sökningsifvern i partiets tidningar blir mera oOförtruten med hvarje dag som närmar oss den betänkliga slutdiskussionen em representationsfrågan, så kan man icke misstaga sig längre öfver hans afsigt; han bereder sig till häfdande af sitt gamla rykte för slug fintlighet i snäfva vändningar; det blir påtagligt, att han ernar än en gång drifva sitt vanliga spel, på bekostnad af det sunda förnuftets bud och folkets insigt derom; till och med om det skulle blifva sista gången, som han hade ett sjelfständigt fädernesland att gäcka. Det är alltså hög tid för fäderneslandets sanna vänner att vara på sin vakt, att icke låta tumma sig, icke öfverlista sig. Ty nu gäller det, om den vigtiga frågan skall gå igenom eller icke; gå igenom nemligen i det skick, att beslutet kan tillfredssiälla allmänna tänkesättet; icke det flyktiga för dagen, utan det som hunnit långsamt mogna i en mansålder, i trettio hela år. Saken har nu mera kommit derhän, att en representationsförändring måste ske, antingen man vid Riksdagen vill eller icke, och ske på ett ändamålsenligt sätt. Den hemmavarande nationens förväntan i detta afseende låter ej längre afspisa sig med fraser, om det ock skulle lyckas att med sådana föra en voteringsmajoritet bakom Jjuset och narra den att fatta beslut, hvarigenom hoppet om den påräknade förändringen hänvisas på en obestämd framtid. Frågan är nemligen, om Sverige eger någon framtid att påräkna, i händelse Riksdagen upplöses med en sådan hänvisning? — Det låter väl, när man hör privilegiipartiets tidningar, som om någon fara ej vore för handen, och att man kunde slippa ifrån representationsförändringen med en Riksdagsfarce, lika väl denna gången, som så många föregående. Men få ibland dem, som söka förmå andra att tro på en sådan trygghet, hysa sjelfva den öfvertygelse de förkunna. De äro icke barn, som sakna erfarenhet; de hafva sett tillräckligt, för att kunna göra jemförelser emellan nu och fordom. Att de icke äro blinda för den oerhörda skilnaden, förråder sig i deras egna skrifter, der de icke kunnat dölja sina farhågor, fastän de sjelfva kanske icke märkt det oförsigtiga blottandet deraf. Denna stora skilnad ligger i Svenska allmogens förändrade åsigter af sin ställning inom samhället. Förgäfves predikas af eminenserna i Biet och deras suffraganter, att Bondeståndet vid Riksdagen icke representerar allmogen i hemorten; att Riksdagsbönderna ledas af Grefve Anckarsvärd, Hr Gustaf Hjerta, af Aftonbladets och Allehandas redaktörer, af Hr J. P. Theorell m. fl., och att hvad som ordas i Ståndet hvarken härstammar från hembygden eller der finner något genljud. När man talar så, kan man på sin höjd inbilla det åt dem som icke veta, eller icke minnas, att Riksdagsmännen från de flesta orter kitkommo med etnstruktiomer, i hvilkas syftning de här talat och voterat, och att dessa instruktioner vero öfverenskemna och uppsatta af deras ) T. ex. Grefve Björnsltjerna i sina Londonska Tankar it Representationsfrågan. ) Dessas antal är legio; och man hör deras röster ur ;Svenskav Biets kupa hvar dag. En del af de mest naiva tolkarne af denna lära har annars uppträdt med den så kallade Camera Oplica i 8 taflor. Sedan han af den ifrågavarande representationsförändringens frame gång förespått landets fullkomliga undergång, låter han slutligen Ryssaärnre komma ; och skrämseln för dem förmår nu hela nationen att återvända till vårt närvarande förträffliga sam