Aftonbladet – 15 april 1841, sida 2

a mig i okunnighet om min verkliga härkomst, och ladyn vill säkert tala här om dessa fiender, som svurit min undergång, när hon nämner de faror, som förestå mig vid mitt ärofulla värl. Alla dessa tankar blandade sig oredigt om hvarandra i Toms sinne, ehuru de kanske icke voro så fullständigt utvecklade, som de blifvit ander vår penna. I bokstaflig mening såg han endast oredigt och hans föreställningar liknade närmast det obestämda i en höstnatts molngestalter. Han hade icke förmåga att ordna sin inbillnings stridiga foster. Lady Mitliden stod framför honom, väntande ett svar på sina sista ord, hvilka hon uttalat med en så omisskännelig rörelse. Tom beslöt således att gifva ett diplomatiskt svar, d. v. s. han tog börsen, utan att säga ett ord, och stack den i sin gördel. Ladyn neg för att taga afsked af prinsen, hvilken uppfyllt hennes käraste önskningar, då han ej afslagit hvad hon kallade ett ringa anbud. Men förrän hon gick, återtog hon likväl: aPrins, tillåt mig ännu ett ord: ni är här hemma hos er; värdes erinra er det; allt hvad Här finns tillhör er; möblerna här äro en härmning efter dem jag fordom såg i er faders rum i Wite-Hall; jag har låtit inhugga ert namnchiffer oeh ert vapen på frisen öfver denna alkov; ni behöfver endast taga bort dukarna, som hölja dessa taflor och ni skall befinna er midt ibland edra förfäder. Lady Mitliden neg å nyo med den djupaste vördnad, och då Tom räckte henne sin hand, i afsigt att föra henne till dörren, tog den gamla damen denna hand och kysste den med den