Aftonbladet – 15 april 1841, sida 2

ysningar rörande sin äldre historia. På hvad srund var han prins? Om hvilket ärofullt värf var det man talade? Hur skulle han komma att uppstiga på sine fäders thron, desse fäder, som han ej kände till? Dessa frågor gjorde Tom sig sjelf utan att våga högt yttra dem. Han befann sig i en persons ställning, hvilken ej vill bekänna sin okunnighet om saker som han anses veta och han föredrog således att emottaga sitt öde sådant det var, utan att förstå det, framför att skämma bort det, genom att vilja utreda detsamma; det mörker, som nu tätt omgaf honom, skulle sannolikt framdeles af sig sjelft förskingras; han behöfde endast hafva tålamod och uppskjuta förklaringarna till en annan tid. Tom tog sålunda de svagas och lättrognas vanliga parti, som ej begära något bältre, än att låta sig bedragas och tiga. Men var han då verkligen bedragen? Hade icke den gamla Märtha flera gånger upprepat för honom: Du skall en dag bli rik och mäktig! Passade icke Lady Mitlidens halfva ord fullkomligt in på hans föregående öden? Hade han icke länge lefvat i mörker och burit ett af dessa hvardagliga namn, som kunde tjena att dölja bemligheten af en hög börd? 1 denna sista hypothes spelte Master Cromby förrädarens roll och Tom var icke nog finkänslig att göra sig något samvete af att misstänka sin fordne husbondes redlighet, äfven om han häri skulle göra honom erätt. Det var just det jag alltid tänkte, sade han för sig sjelf, patt Master Cromby med flit dolde för mig mitt sannskyldiga namn! Den skälmen har troligen blifvit betald af mina fiender för att hål