Aftonbladet – 14 april 1841, sida 2

ke var af vådligare beskaffenhet än att det återgafs af en Dansk privilegierad och ecensurerad tidning, och uppmärksamheten har ökats af den händelsen, att Lehman sedermera blifvit utmärkt med det hedrande förtroendet att vara vice President bland Köpenhamns borgarerepresentanter, ehuru han är en ung man och endast candidatus juris. Ingenting förmår likväl gifva en så klar föreställning om tillstån det med yttranderätten i Danmark, som talet sjelf, och vi meddela derföre efter en Tysk tidning det väsendtligaste deraf. Man skall deraf finna, att det helt och hållet består af historiska citationer och allmänna satser, och man skall med förvåning vid hvarje periods slut fråga sig: är detta högförräderi? Äfven med den hos oss temligen allmänna föreställning, att bredvid en hög grad af bildning, som spridt sina frukter äfven till allmogen, i Danmark äfven myeket ruttet der existerar, har man dock svårt att förklara sig, huru det varit möjligt, att ett tal, hvars innehåll här i landet ej skulle väckt minsta uppseende, om ej för talangen i framställningssättet, kunnat i nabolandet rubriceras såsom högförräderi; men man torde böra antaga, att de Danska vederbörandes nit icke riktar sig mot de i talet framförde satser, utan blott mot den omständigheten, att tal blifvit hållet, d. v. s. mot den företeelse af fri yttranderätt, som dess hållande uppenbarat. Betraktar man saken ur denna synpunkt, så är händelsen hvarken exempellös eller oförklarlig. Vårt eget land gaf under de menlösa tiderna af närvarande statsskick flera exempel på vederbörandes förskräckelse för begagnandet af den i lag stadgade yttranderätten; högmåls-processen emot Grefve Anckarsvärd år 1823 är ett fullkomligt motstycke till den Danska, och ingenting är förklarligare så snart man kan antaga, att de styrande i hänseende till reformerna hysa den åsigt, som i Danska Konungens tal så träffande tecknades med uttrycket, derved vilde vi lade det blive staaende. Det vill nemligen å ena sidan alldeles icke blifva stående vid allt det gamla, så snart detta drages under offentlig diskussion, och å andra sidan är det af erfarenheten tillräckligt bestyrkt att, när enväldet, såsom det skedde i Danmark, bemäktigar sig folkets rättigheter, så sker det alltid i den tanka att de aldrig mer skola kunna återbördas. Det förnämsta vilkoret för den härmed åsyftade oqvalda besittningen är att fråga, om dess upphörande aldrig må kunna väckas, och detta vilkor, som i borgerliga lagstiftningen till någon del motsvaras af förbudet att draga den sak för rätta, deri dom finnes, som vunnit laga kraft, uttryckes i den politiska med förbudet att yttra sig om de förlorade rättigheterna eller förråda någon tanka, någon önskan om deras återvinnande. Detta har likväl Hr Lehman gjort, och sannolikt är det deri högförräderiet skall besticka sig. Huru oskyldigt detta eljest är, inhemtas af det som följer, hvaraf man äfven kan beräkna hvad allenastyrelsens och de stationäras i Danmark fornsinnade ömkänslighet ännu har att lida och utstå, innan Danska folket utvecklat de konstitutionella former, på hvilka det äger lika stora anspråk genom gammal häfd, som genom modern bildning. Vi gå nu till berättelsen. Hr Lehman hade gjort sin vän, Kammarrådet Drewsen, sällskap till Falster, der den sednare ämnade hålla en sammankomst med sina valmän, hvilken ock dagen efter ankomsten egde rum på rådhuset i Nykjöbing. 9Sedan dagens göromål blifvit i frid och vänskap fullbordade, framträdde en bonde och sade att han tillhörde deras antal, som ej voro öfvertygade om nyttan af en ändring i statsförfattningen; att han möjligen kunde ändra sin tanka om han blefve underkunnig om någon bättre, men att han, intilldess sådant skedde, vidblef den meningen, att de suveräna Konungarne gjort mycket för bonden och tagit honom i försvar mot de mäktiga, samt att det derföre vore oriktigt att taga makten från Konungen och gifva den åt Ständerna; han hoppades att man ej toge illa att en enfaldig man sökte efter upplysning, och denna vore han beredd att mottaga af hvem som ville gifva sig den mödan att lemna den. Denna uppfordran gaf Lehman anledning att taxa till ordet, med den förklaring, att han ansåge en öppen diskussion af frågan vida att föredraga framför den dittills följda seden att lyssna till vissa kringresande skojare, som hviskat bönderne i örat att vissa representanter tagit mutor af godsegarne, och som utgifvit sig vara sända af Konungen för attinför bönderne beklaga att Ständerne ville afsätta Konungen. Han anmärkte derpå, att frågan om de suveräna Konungarnes förtjenst mot bönderne egentligen blott med historier kunde besvaras, och att detta vore för vidlyftigt att vid ifrågavarande tillfälle företaga, men att han likväl ville med några ord vidröra den saken. År 4660, sade han, infördes enväldet; på hvad sätt ville han ej nämna, nog af, Konungen segrade och adelns makt blef bruten. Den blef bruten i förhållande till KonunTR AE En Ta Re AR AE arr a ft An denn ne a