Aftonbladet – 14 april 1841, sida 2

en qvinnoröst, hvilken förekom Tom lika hemlighetsfull som allt det öfriga, yttrade dessa ord: Gud vare lofvad! Jag började frukta någom olycka lx Den, som sålunda yttrade sin farhåga, var en gumma af omkring 60 års ålder och satt i en stor hvilstol; oaktadt hennes enkla drägt, röjde likväl allt i hennes väsende ett fruntimmer af betydenhet och anseende. Hennes högst regelbundna anletsdrag hade, oaktadt ålderns härjningar, bibehållit detta uttryck af medfödd ädelhet, som ålderdomen respekterar och ungdomen icke gifver. Hennes silfverhvita hår föll i regelbundna flätor under en mössa, ordnad efter den goda smakens fordringar. Hennes händer voro utmärkt hvita, fingrarna utomordentligt fina och hennes naglar genomskinliga som på en fransk markisinna, Vid Toms åsyn, steg den gamla damen upp och tycktes betrakta ynglingen med den lifligaste nyfikenhet, hvilken känsla var färdig att gifva sig luft, då främlingen nalkades henne och sade henne några ord med låg röst. Tom kunde deraf icke höra det alldraminsta; men han märkte, att den gamla damen tid efter annan förstulet betraktade honom, och att hvarje sådan blick medförde en fråga, hvarpå den främma genast svarade. Som jag nu haft den äran att anmärka) sade denne högt, min reskamrat har i detta ögonblick ej behof af något annat än hvila, och ni skulle säkert icke göra honom någon tjenst, om ni nödgade honom ännu längre fortsätta sitt vakande.n Den gamla damen böjde hufvudet till tecken