Aftonbladet – 7 april 1841, sida 2

sina tjenstemän mellan Riksdagarna, staten ick borde belastas med denna utgift. Det vigtigastc som i gårdagens förmiddags plenum förekom, va upprorslagen, hvilken bifölls sådan den innehå les i Lagutskottets Betänkande JM 482. De ende, som egentligen framställde några anmärl ningar mot den föreslagna lagen, var Hr Gro pengiesser. Hr Lagergren responderade för der samma, i hvad den icke stred mot hans, vid be tänkandet fogade, reservation. Det märkligaste som i eftermiddagens plenur förekom, var frågan om Jude-reglementet, hvil ken föranledde en diskussion icke utan intress Emot den första punkten, hvari Utskottet fö reslår att inga Judar hädanefter må få inflytt 1 riket, talade Hrr Lagergren, Petre, Ekholn Geijer, Bagge, Lindström, Helleday och Hegardi hvaremot Hrr Helsingius, Brinck, Christiersso1 Grapengieser, Frenander, Norin och Wallande yttrade sig till bifall för densamma. Vid an ställd votering öfver denna punkt bifölls de med 29 ja mot endast 42 nej. Den sednar punkten, som innehöll att Rikets Ständer skul le till Kongl. Maj:t ingå med begäran om et nytt med tidens fordringar öfverensstämmand reglemente, bifölls utan volering. — Läsaren har säkert redan i gårdagsbladet Postseriptum tagit kännedom af Regeringen skrifvelse till Rikets Ständer, i anledning af de ras begäran om bestämd dag för Riksdagens a! slutande. Detta dokumeut, likasom skrifvelser hvilken dertill gifvit anledning, lemnar ett ifle ra hänseenden märkligt bidrag till bedömande af vår närvarande representation, såsom polilis inrättning. Ingen kan undra på, om Riksdags männen längta hem till sina familjer; men be traktar man hela riksförsamlingen såsom en lag stiftande korps och en statsmakt, hvars morali ska kraft och system egentligen bör ligga ti grund för Regeringens, så måste hvar och ec! tillstå, att det är något förödmjukande deri att en sådan af trötthet vid sin egen makt utöfning och vid det tunga machineriet af sin former finner sig nödsakad att supplicera ho Regeringen, att hon måtte låta upplösa och mot hem den, antingen ärenderna äro fullbordad eller icke. Bedröfligare bevis på olämpliga for mers inverkan är ej möjligt att länka sig. Ocks måste det medgifvas, alt Regeringen, genom sit svar, handlat både rätt och välberäknadt; rätt thy, att den derigenom förekommit alla möjlig anmärkningar öfver tidig inverkan på Ständer na, åtminstone på den vägen, och välberäknad i så måtto, som Regeringen, förutsatt att sy stemet på samhällets höjder är oförändradt, mt mera har allt så bra stäldt för sig, alt hon en dast behöfver sälta sig med armarne i kors oc! afbida, att Riksdagen af sig sjelf skall gå all mer sönder, och alltipg nog återkomma i de; gamla trallen. Orsaken till ett sådant söndergående är fö öfrigt icke svår att finna. Hvad nationen början i Riksdagen väntade, var åtminstone nå gon enighet i åsigter, någon samlad kraft, son gjorde allvarliga opinionsyttringar från Ständer na såsom ett helt möjliga. Men denna vänta: tillintetgjordes snart genom flera omständigheter Just den bonhommie och ärlighet, det förlitand på la force des choses, som låg hos de flest Riksdagsmännen, medförde att ifrån början in gen ledning inom oppositionen påtänktes; inge! bestämd plan följdes för de större reformerna tillvägabringande. Flere af oppositionens leda möter inom Konstitutionsutskottet voro betyd ligt splittrade i sjelfva hufvudsatserna, rörand den vigtiga representationsfrågan, och Statsut skottet, som i många fall gått berömligt til väga 1 princip, ej mindre än oppositionens plu ralitet i Stånden, tillintetgjorde en stor del a den moraliska verkan, som tillämpningen af des grundsatser om besparingar och noggrannare kon troller kunnat gifvit åtminstone åt ena hälfte af representationen, genom den utomordentlig frikostighet, som blifvit ådagalagd i anslagen p extra statsregleringen. Hvar och en af opposi tionen har för öfrigt nästan handlat alldeles fö sig sjelf, och detta har gått så långt, att de stundom händt, att personer bland de mest lik tänkta icke ens träffats på sex veckor, om d tillhört olika Stånd, eller råkat sitta i samm Utskott. Annorlunda har hofvets parti förstått att handl: Se t. ex. på Presteståndet, huru Biskop Heur lin, med den klyftigaste affärsmans fintlighe och takt, sammanhållit de sina, och derför i nästan hvarenda fråga varit i stånd att p förhand säga icke blott när pluralitet skall vin nas, utan äfven ungefärligen huru stor der skall blifva. Lägg härtill den förvånande ut