Aftonbladet – 7 april 1841, sida 2

hört sin kamrats ord; men slutligen satte han sig åter ned på stolen, mumlande halfhögt: Gör då som du vill, Burke, och tala för mig; din tunga är klokare än min. Burke närmade sig till sergeanten och sade med artighet: Herren har verkligen orätt i att bli ond, ty förklaringar äro bättre, än skymford, och er uniform förtjenar alltid aktning, när den, som bär henne, icke öfverskrider sina skyldigheters gräns.n Tyst!) ropade sergeanten, och ge igen hvad ni röfvat Jag ger ingenting igen!, skrek Diksdale, som nu icke kunde styra sig längre. I det fallet tänker jag hålla hvad jag lofvat, sade under-officeren, i det han drog sin sabel. Min herre, sade Burke, och tog ett steg närmare, ni är nära att begå en stor oförsigughet. Sergeanten, som nu å sin sida hänfördes af sin häftighet, svarade: Skall jag ännu längre höra den der fördömde korpen kraxa? Undan med dig, om du vill behålla skinnet helt ! Härvid stötte han undan Burke, men denne ställde sig åter framför honom och sade med köld: Min herre får inte gå längre. pDin herre skall hugga öronen af dig,) sade sergeanrten och riktade åt Burke ett sabelhugg. som denne likväl skickligt parerade, fattade om sergeanten, lyfte upp honom och kastade ned honom på golfvet. Vid åsynen af sin anförare, som låg der raklång och orörlig, stego dragonerna upp i största