Aftonbladet – 7 april 1841, sida 1

regnet, som ännu fortfor, hade genomblött hans temligen tunna drägt. Han öppnade således helt sakta dörren och satte sig,så tyst som möjligt, i ena hörnet af det starkt upplysta rummet. Värden var den ende som anmärkte hans ankomst; högländarne lyfte icke ens upp hufvudet, så var deras uppmärksamhet fästad på sångaren och en stor bål punsch, som de hade framför sig. Sittande bredvid Diksdale, tycktes den trogne Burke hafva glömt sin förtrytelse och tog, liksom de öfrige, sin del i välfägnaden. Om än hans samvete hade något att invända emot hans sednaste handling, så tycktes åtminstone hans strupe vara fullkomligt belåten dermed. Diksdale hade just slutat tredje strofen af den Jakobitiska visan och Tom började taga i ögonsigte den fräsande ölmugg och den portion rökt fläsk, som värden framsatt åt honom, då man utanföre hörde dånet af en hop hästar, som stannade vid huset. Det är dragonerne,, sade Burke i det han steg upp. cTyst, Diksdale, om din frihet är dig kär, och om du vill följa din klan, när han som du vet, gifvit tecknet dertill. aFrukta ingenting) svarade den andre och förde sin hand till gördeln, troligen för att söka handtaget på en dolk; cjag har ännu medel att svara en rote Engelske dragoner., cOch om du det gör, skulle du begå en stor oförsigtighet och skada en sak, som du bör tjena efter yttersta förmåga., cDu har rätt, Burke, jag skall tiga, och hurudan min smak än må vara, för ett samtal med rödrockarna, så skall jag likväl uppoffra den för den saks skull, som du menar.