Aftonbladet – 29 mars 1841, sida 2

nelt bliver deral. HVILKA SKALL DEN STORA EFTERRÄK-; NINGEN SLUTLIGEN DRABBA? Det gifves ett visst politiskt ämne, af hardt! nära det största djup för oss såsom Svenskar. j Det rör icke samhällets filosofi, eller dess framtida utveckling genom seklerna, utan den frågan, huruvida sjelfva vår seciala existens såsom i ett fritt folk, för närvarande, eller i den närmaste framtiden, befinner sig hotad? Frågan är icke ny, men den förtjenar att upptagas och besvaras med afseende på vissa j underbara förebråelser, som så länge gjorts ifrån ultrasidan, att de i några munnar synas vilja förvandla sig till stereotyp. Om, säger man, Sverige omsider dukar under för inhemska oroligheter, eller slukas af vår mäktige granne i öster, så faller skulden på de nya politiska! iderna, som splittrat våra inre krafter, ochi-. synnerhet på den tidningspress, som förorsakat, bearbetat, utvecklat och slutligen gjort o-; hjelplig en tvedrägt emellan regering och folk,! hvilken med ingenting mindre kan slutas än hela! rikets förderf. Man vet väl ungefär huru många de kunna vara, som i själ och hjerta sätta tro till denna dystra anklagelse; och man kunde gerna lemna den hel och hållen åt sitt värde. Men emedan rikets undergång alltid är och blir ett eftertänkligt ämne, och den stora efterräkningen slutligen på ett eller annat sätt måste komma j att drabba de verkligen skyldige; så skadar det icke, att, medan Rikets Ständer se sig församlade, framkalla frågan till publikens domstol, för att med henne genomgå ett litet förhör, nyttigt kanske för den gjorda anklagelsens upphofsmän och predikanter sjelfve, men ännu nyttigare, ja, måhända snart oungängligen nödvändigt, för fäderneslandets samtlige invånare, hvilkas ombud nu rådslå, och, sedan de hemkommit, skola utsprida sina gemensama tankar öfver landet. När man hör sådana yttranden, som ungefär dessa: Oppositionstidningarne hafva i det närmaste uträttat att all regering är omöjlig; men hvar och en vet, att den grundtanka, för hvilken oppositionen så väl under som före början af innevarande Riksdag hufvudsakligen arbetat, kan inneslutas och sammanfattas i den korta meningen, det befintliga lagar, synnerligen Grundlagarne, böra efterlefvas, samt rättvisa utan mannamån och konsiderationer iakttagas i förvaltningen; när man betänker detta, så skulle det första yttrandet innefatta, att all regering, enlig med rikets lagar och isynnerhet grundlagarne år omöjlig! Hvad har man att tänka sig i denna slutsats? Och hvarthän skola väl högre eller lägre medlemmar af en regering omsider leda sig, ifall de utgå ifrån en så beskaffad grundtanke? Månne, efter det förefallit omöjligt att styra 1 öfverensstämmelse med grundlagar och andra lagar, man icke, af förtviflan, företager sig att regera efter inga lagar, eller efter inspirerade? improviserade? Men det är icke otroligt, att om ett folk under en längre tid behandlas efter detta system, skall det slutligen missnöjas. Ty det är icke så lätt att begripa, hvarföre det skall innefatta en ogörlighet, att följa stiftade och besvurna lagar; samt, derest några af dem befinnas föråldrade, för trånga eller opassande, föreslå nya, men emellertid rätta sig efter de befintliga? Sprider sig missnöjet, hvilket det måste om det räcker länge, så kan man utan tvifvel antaga, att det, likt er kräfta, skall fräta på rikets krafter, verka oro och föranleda till en eller annan undergång. En slutliqvid kommer då säkert 1 fråga: och hvilka måste den drabba? Man har anklagat oppositionen, att den lemnat fäderneslandet försvarslöst genom vägrandet af högre anslag till vissa uppgifna militärbehof. Då man här måste tala om en opposition som segrat eller segrar, enär riksförsvaret ej annars af dess röst kan bero; men en sådan opposition, åter, icke kan gifvas utan att hafva massan af nationen bakom sig; så innebär tillmälet ingenting mer eller mindre än den oväntade nyheten, att nationen sjelf vill lemna sitt eget land försvarslöst! en paradox, så stor, att den till sin halt måste nndercsökac Sverige vill då för