Aftonbladet – 29 mars 1841, sida 2

RB PR DN ET 7 Lå materiellens fortfarande underhåll o. s. Vv. Data för allt detta äro alltför många och i för friskt minne, att behöfva upprepas; men hvad blef följden? Misstroende föder begär att efterforska. Man tyckte sig finna, att med tredje hufvudtiteln icke hushållades alldeles så, som föreskrifvet var; det förekom mingen, serdeles inom oppositionen, att allt större och större summor drogos till så beskaffade militär-omkostnader, som för rikets verkliga försvar kunde vara temligen likgiltiga, hvaremot man icke, äfven med bästa vilja, kunde upptäcka en lika ifver för det egentligen maktpåliggande, hvaruti långvarig och grundlig förberedelse måste ske, i fall Sverge en gång skall kunna möta en stark fiende. Det är visserligen icke först i dessa dagar Waxholms fästning utgjort ett ämne för eftertankan. Ganska många vintrar och somrar hafva vi sett försvinna, sedan vi första gången, om ej med förskräckelse, dock med ett förlåtligt bekymmer hörde omtalas den stora Ryska anläggningen vid Bomarsund på Åland. Ett jettearbete bedrifves der, alldeles utanför vår dörr, hvilket börjades och fortgick länge i djup hemlighet, men likväl snart väckte dofva och halfva rykten, hvilka, likt ljuden af en fjerran åska, småningom spridde sig ibland oss och föranledde ständiga väckelser och förfrågningar från pressens sida. Hvad gjorde vår diplomatie då? Visste hon utaf arbetet, så måtte hon dock hafva ansett sig lika förpligtigad som Ryssarne, att bevara det i tystnad för Svenskarne, och man påminner sig härvid, mången kanske icke utan förtrytelse, Exellensen Wetterstedts svar på en förfrågan på Riddarhuset, att när murarne vid Bomarsund väl hunnit blifva färdiga, då kunde det blifva tid att börja tänka på motvärn. Hvarföre har då icke regeringen, lika tidigt som Svenska folket, kastat sina ögon på Waxholm? Har denna fästning blifvit gjord starkare, eller behöfves den icke göras starkare? Det vissa är, att ingen Svensk representant vägrat eller skall vägra skattebidrag för hvad denna vigtiga punkt behöfver, så fort han icke fruktar skådespelet af en pretext blott — och han icke vet, att medel till föremålet finnas redan, anande för öfrigt, att hvad som så länge försummats, väl torde få åtnjuta en ännu ytterligare försummelse. — Men vi skola, med tillåtelse, skrida till det stora af saken, till det system i det hela, hvarigenom Sverge nu och för alltid skulle se sig skyddadt emot utländskt våld. I samma stund, som vårt land på ena sidan genom Finlands förlust, fick Östersjön och. Bottniska: viken till riksgräns, samt på den andra genom föreningen med Norrige icke mer eger någon fiende till lands vesterut, så har hela dess roll i krigsafseende blifvit förvandlad. Det borde då genast hafva omfattat ett nytt militärsystems nemligen det, att öfvervägande göra sig till sjömakt. Ej blott dess geografiska egenskap af att numera vara så godt som en ö, gaf Skandinavien anvisning till denna sin nya karakter; rikedomen på skeppsbyggnadsvirke och en i sjölif utmärkt rask, driftig och oförskräckt befolkning längs efter alla kusterna gjorde denna karakter ännu mera gifven. Men en sjömakt kan tänkas i NA fensiv mening; den kan ock tänkas i bloyti defensiv. I förra fallet måste den utrusta en såkallad stor flotta; den tager då i mindre mån Storbrittanniens steg. Bifr Skandima i fråga för oss. Såsom defensiv! sjömakt kan det deremot besitta en styrka ända till öfvervinlighet, genom att lägga den hufwudsakliga vigten på en såkallad liten flotta, hvalrmed icke förstås en flotta, liten till krigsfartygejns antal, men till deras byggnadssätt, med en skärgårdsflotta; således: en högeligen talrik och stark skärgårdsflotta; och för att lemna tillräckliga krafter dertill, borde af den stora flottan endast underhållas så mycket, som erfordrades att skydda den lilla flottans operationer. Hela vår kust, i det närmaste, befinner sig så garnerad med öar och skär, att naturen sjelf tyckes hafva gifvit den säkraste häntydningen på hvad slags krig oss tillhör att föra i försvarsväg; det är: det s. k. lilla kriget till sjös. Guerillor af otaliga kanonjullar och armerade ångfartyg, försvinnande, när de ville, i vår kusts tusentals vikar, bakom holmar och uddar, men ånyo framkommande lika kastigt, oförmodadt och på hvad punkt behofvet fordrade, skulle, såsom vi med säkerhet föreställa oss, bilda vårt lands rätta försvar, och antingen göra landstigningen af hvarje större fiendehär omöjlig, eller, om en sådan händelsevis skulle lyckas att sätta sin fot på vår jord, dock afskära den för underhållet oundgängliga tillförseln. Och tillskapandet af en så beskaffad sjömakt, hvad skulle den väl kosta emot byggandet och underhållandet af en linieflotta i så respektabelt skick, att den till något tjenar? Huru fottilj-systemet alldeles ligger inom vår naturs omfång och liksom uppkallar sig sjelf, allenast det får, visar redan blott Stockholm, der, på föga öfver tjugu år, en sådan mängd ångfartyg sett dagen, att, näst London, ingen europeisk Istad för närvarande lärer besitta flera. Ingen har sig obekant, med hvilken animositet stora flottans — linieskeppens och fregatternes — förfäktare höjt sin mäktiga stämma emot det system för Sveriges sjöförsvar, som äfven kunde använ