Aftonbladet – 29 mars 1841, sida 2

Alla menniskor här i Sverige äro, som man vet, numera konstitutionellt sinnade; men hvar och en förstår begreppet om det konstitutionella på sitt vis. Ultraroyalisterne, hvilka på Riddarhuset representeras af det egentliga hofpartiet,jemte, bland andra, Hrr von Hartmansdorff, Lefrån, Möllerhjelm, Carl von Hohenhausen, Friherre Ludvig Johansson Boye; mom Presteståndet af en del Biskopar och de som följa med dem; i Borgareständet Hr Limnelius; inom tidningspressen af Svenska Biet, Svenska Minerva, Samlaren, Wenersborgs Tidning, Wermlands Tidning, Upsala Tidningar, Upsala Correspondenten; bland brochyroch andra författare af Hans Järta, Atltterbom, Palmblad, von Beskow, Mathias Kyjellenberg, med några flere, påstå sig innehafva den enda konstitutionella salighetsläran, sådan den utgår ur folkets historiska begrepp och traditioner,, och anse konstitutionens rätta väsende koncentreradt i orden: Konungen skall allena styra riket, samt antaga väl behofvet af en rådgifvarepersonal, men som icke bör få utöfva något inflytande på styrelsesystemet i det hela, och på hvars råd Konungen alldeles icke är förbunden att göra mera afseende, än han finner för godt. De antaga ock såsom nödigt, att Ständer existera, men tillika att Regeringen bör ega en afgjord majoritet vid deras omröstningar; med ett ord, de vilja väl hafva konstitutionalitet i formen, men hänga fast vid absolutismen i andan och väsendet af styrelsen. Det är för öfrigt naturligt, att man kan räkna äfven inom denna fraktion nyanser af mer eller mindre rent devuerade, det vill säga att någre äro rena anhängare af den blinda lydnaden, som anse alla remonstrationer öfver afsteg från grundlagen och allt klander af regeringsåtgärder såsom ett slags majestätsbrott, andre åter, som visserligen äro bedröfvade hvarje gång, då lag och rätt kränkes, men sörja deröfver mer för rojalismens egen skull, än för folkets, och väl runka på hufvudet, men anse att man bör gömma sorgen i sitt bjerta och ej kompromettera arikets värdighet genom handlingarnas utspridande till allmän kunskap. En annan fraktion åter anser väl Konungens Rådgifvare böra hafva en mera afgjord inverkan inom Regeringen och på dess bestyr, äfvensom att någonting måste göras för reformerna, men äro bestämda motståndare till allt demokratiskt inflytande och demokratiska reformer, d. v. s. sådana, genom hvilka tänkesättet och behofvet hos den stora mängden skulle bestämma styrelsesystemet. Hit kunna räknas Grefvarne Horn och Björnstjerna Friherre Stjerneld, Grefve Posse, till en del Hans Exc. Grefve Löwenhjelm, åtskillige af de nuvarande Statsråderne, m. fl., samt i Borgareståndet Hr Wijk och hans gästvänner. På den andra sidan står oppositionen, hvilken äfven delar sig i tvenne fraktioner. Den ena, som erkänner behofvet af Ständers makt, starka kontroller och bestämd rådgifvare-ansvarighet; men håller sig till det nu befintliga, i frågan om lagar och inrättningar, till den så kallade status quo, och äro starka motståndare till afsteg från grundlager, men deremot streta emot de flesta liberala reformer. Slutligen de egent