Aftonbladet – 22 mars 1841, sida 3

beväring och landstorm m. m. äro beräknade på att realisera ett sådant system. TI Ryssland har allt en motsatt riktning. Den långa tjenstetiden gör folket helt och hållet till soldater och låter dem glömma alla andra borgeliga yrken. Rikets ofantliga vidd gör all beröring med deras hemort och anförvanter omöjlig och de komma ej tillsammans med några andra än sina krigiske kamrater. Ingen armåe är sålunda lämpligare, att nyttja till eröfringar, än den Ryska, en half million -menniskor utan föräldrar, barn eller slägtingar, som ej hafva annan utsigt för framtiden än krigstjensten, som för alltid afsagt sig hembygd och allt hvad dit hörer samt machinmässigt följer dit fanan bäres. Dertill kommer att kriget icke förorsakar manskapet särdeles större svårigheter än freden. Ryske soldaten blir mindre än någon annan bortskämd under freden. De oupphörliga större och smärre mönstringarna äro nästan värre än slagtningar och ofta yttra både soldaten och officerarne; att de frukta mer de förra än de sedrare. Genom ständiga marcher fram och tillbaka, vid fästningsoch kanal-arbeten hållas de alltid i rörelse liksom de Romerska legionerna, med ett ord om någon varelse plågas under freden så är det Ryske soldaten: I dess föda är den torftigaste och solden den knappaste man någonsin kan tänka sig. Huru mycket mera lysande än denna ömkliga fred måste icke kriget förefalla honom! Den ledsamma putsnir gen och fejningen kommer då mindre i fråga och striden medför i värsta fallet befrielse från allt lifvets onda, men i det lyckligaste byte och utmärkelse samt derigenom någon tid bortåt ett lustigt lif, hvaremot käppen alltid hotar i fredstjenstgöringen, och den högsta fördelen är ett loford och en sup bränvin. Dertill förbytes solden i papper nu till samma belopp i silfver, d. v. s. nära fördubblas. Dessutom hafva Ryssarne den föreställningen, att alla andra länder äro bättre än deras eget och ett krig, som åter förde dem till Tyskland eller Frankrike, skulle för dem vara en verklig glädjefest. De längta åt vestern likasom fordom Allanerne och Götherne till Italien. Detta nationella karaktersdrag får ej förbises. Genom de minga stora revyer, som nästan hvarje år hållits, och som för öfrigt i Ryssland höra till hvardagssakerna, äfvensom genom den ständga exercisen, har Ryske soldatem naturligtI vis uppnått en hög grad af färdighet. Manövrerings-konsten är härstädes kanske mera utvecklad än i någon annan armee. Att bilda en I snörrätt linia af 40,000 man, att låta en slagordning af sex kavalleri regementer i ett ögonblick sätta sig i rörelse, att bryta en kolonn i en I mängd smärre trupper och i nästa ögonblick åI ter samla dem till en enda kolonn, att bilda fyrkanter, på hvilka en mathematiker kunde pröfva sina noggrannaste instrumenter, att skära dem i parallelogramer och hastigt formera parallelogramet till andra figurer, — detta och mera dylikt, har man bättre inöfvat i Ryssland än någor annorstädes, och visst är åtminstone att man der sätter mer värde derpå än vid någon annan armee Det är otroligt till hvilken småaktighet man drifver exercisen och med hvilken noggranhet man vid mönstringarna ger akt på handgreppens och manövrens punktliga inöfning. Man räknar icke blott soldaternas knappar utan I ser också efter deras kammar och borstar, och sålunda hålles det yttre alltid i godt stånd, hvarigenom en åskådare, som endast håller sig vid ytan, skall finna denna hos Ryska armåen vida fördelaktigare, än hos andra Europeiska armdåer, j hvilka han skall tillvita bristande disciplin och I vårdslösad militärisk hållning. Ryssarne hafva likväl ett annat och väsentligare företräde I framför sina andra kamrater i Europa: deras I krigsvana. Ryska armeen är onekligen för närvarande den i krig och slagtningar mest öfvade, den med de friskaste lagrar krönta eller som Ryske oflicerarne pläga uttrycka sig: den vackrast dekorerade, den bäst beskjutna arme. Nästan alla öfriga Europeiska härar, endast med undantag af den aldrig hvilande Fransyska, hafva på de sista 235 åren ej luktat krutrök mer än på exercisfältet. Fransmännen ensamme hafva i Spanien, i Afrika, på Morea och i Amerika gjort någon erfarenhet af huru kulor hvina, äfven Engelsmännen hafva, särdeles till sjös, anställt några slagtningar, men den stora massan, till större delen bestående af ungt folk, saknar likväl all krigserfarenhet. De hafva endast en manöver-erfarenhet, hvaremot Ryssarne till en stor del äro gamla soldater, frie från all kanonfeber, vane vid åsynen af blod och sår. De hafva, under de 235 år vi hvilat, fem gånger slagits med Perser, Turkar och Polackar, hvarförutan de haft en förträfflig skola i det Kaukasiska bergskriget, der de hunnit bli vande vid det s. k. lilla kriget. . I de Europeiska armåeerna finnas troligen för närvarande endast få veteraner från krigsåren. Annorlunda är förbållandet i Ryssland. Den långa tjenstetiden låter soldaten gråna vid geväret, och i armeen finnas ännu många som varit med vid Montmartre. Många bära på bröstet medaljen för 1845 tillika med dem för Turkiska, Polska och Persiska fälttågen. Det är tydligt, att sådane män måste haft tillfälle till en mängd praktiska rön, som fattats våra ynglingar. Rys