Aftonbladet – 17 mars 1841, sida 1

egenskap att den bör af Rikets Ständer med allmänna medel fyllas. Denna grundsats måsta Tal. högeligen bestrida, nemligen, att den monarkiska principens theori skulle kunna innebära för Staten någon rättighet att skilja Konungens verkningar som monark ifrån Statens ärenden. Vår grundlag, sade Tal., medgifver uttryckligen, att anslaget till Ministerstaten icke må komma under allmän granskning, utan är detsamma till Konungens fria disposition öfverlemnadt. Det var egentligen den sednast citerade strofen i Hr Grefvens anförande, som föranledde mig att yttra, det Hr Grefven infört frågan på personlighetens gebit. FEfter hvad jag nu yttrat, torde det kunna begripas, hvarföre jag i det skriftliga anförande, jag på förmiddagen afgaf, förklarat min öfvertygelse vara, att en skuld, tillkommen genom regeringsmaktens åtgärd, för hvad ändamål som helst, måste af den andra statsmakten erkännas Det måste likväl vara en stor skilnad, att medgifva lagligheten af en sådan åtgärd och erkänna dess tillvaro som ett gifvet factum, hvilket factum icke kan nekas derföre att det icke borde existera. Men skulle det verkligen vara ett palladium mot alla misstag å Regeringens sida, att grundlagen förbjuder slika misstag och lagöfverträdelser, så medgifver jag, att denna princip kan vara riktig; likväl tror jag att, då vi äga en ansvarighets-lag, som bestämmer följderna äfven för verkliga statsbrott och lagöfverträdelser, så har man med detsamma förutsett att dylika hädanefter kunna inträffa. Nu har en lagöfverträdelse inträffat, det är omöjligt att göra ogjordt hvad redan skett, det finnes således icke annat medel, än att underkasta sig hvad som händt och sedan utkräfva all den ansvarighet, som lagen medgifver, samt söka förebygga ett återfall. Det är ifrån denna synpunkt jag betraktar frågan, och finner för Ständerna ingenting annat vara att göra, än att väl icke. godkänna hvad som skett, men dock erkänna skuldens existens och betala densamma., Han hade äfven trott, att Riksgäldskontoret skulle kunna atillse, det icke något vidare missbruk skulle kunna insmyga sig vid denna affärs reglerande,. Mot förebråelsen, att hafva velat ex absurdo bevisa sin sats, invände Tal., att han endast velat framställa facta, som grundlagen förutsätter kunna inträffa, alldenstund hon deremot stadgat ansvårighet och straff. Vi hafva,, sade han, at. ex. i grundlagen en , som förbjuder krigsgärds utgående annorlunda, än emot kontant betalning. Jag har uppgifvit ett fall, då Konungen vore rent af nödsakad att bryta mot detta grundlagsbud. Det finnes en annan i grundlagen, som förbjuder Konungen att afsöndra någon del af riket; jag har tänkt mig möjligheten. att så dock kunde ske och när så skett, skulle väl Herrarna likgiltigt åse sådant, borde ej Herrarna vid sådant förhållande genom sin mellankomst beflita sig om att afböja följderna af slika lagöfverträdelser? ) Hr Grefven trodde, att han med lika fog talat om ett inkonstitutionelt krig. Med hänsigt till Tal:s yttrande, att det är Konungen, som gjort denna gäld, och gjort den, i sin egenskap af Sverges konstitutionella Konung, enär han icke kunnat handla för Regeringens enskilda räkning, utan helt .ch hållet handlat i egenskap af den konstitutionella statsmaktens ena (7?) organ, yttrade Tal.: Det vore i sanning vid detta tillfälle ganska mycket att yttra, rörande det af en värd Talare antydda förhållande, hvarigenom Stånden i närvarande stund skuile kunna anse sig, i följd af närvarande fråga, ega på den andra statsmakten ett inflytande, som skulle kunna vara för det allmänna af ett stort och väsendtligt gagn. Man har, i anledning af en strof i min reservation, inkommit på denna fråga; man har vidrört den häfstång, som i Ständen skulle kunna användas, för att frambringa ett bättre konstitutionelt förhållande, mera samdrägt och mera förtroende mellan de begge statsmakterna. Jag kände och begrep vid början af denna Riksdag, att det verkligen för Ständerna fanns en mäktig häfstång; jag fattade, i min mån, ofvan efter i densamma och trodde mig lyfta en tung börda ifrån denna nation, trodde, att med en förändrad adrmministrationsform man hade lyckats komma ett godt stycke på den väg, jag ansåg mig böra vandra: men om ett ganska ovarsamt handterande af denna häfstång, kom densamma att sönderbrytas och man sedermera af dess spilror ej förmådde uppresa något annat än ett Babels-torn, — så säger jag, att jag i denna handling icke haft någon del, då jag icke insett att det numera och inom detta riksmötes gräns vore möjligt att sammanföra dessa spillror till något imponerande helt, hvarigenom något stort ändamäl kunde vinnas. En värd Ledamot har äfven under diskussionen framställt en och annan af de grundlagsenliga fordringar, som den cna statsmakten kan hafva hos den andra; jag skulle kunna åberopa än flera, till och med sådane, som sträcka sig långt utöfver konstitutionalitetens gräns. Det är med kännedomen om dessa spridda åsigter, denna oförmåga, som finnes och måste finnas, till följd af formen för Representationens handlingssatt, det är känslan af denna ytterligare svaghet å Representationens sida, som gör, att jag ej vill beträda en ba na, der man omöjligen kan taga ett steg rätt fram. Jag har visserligen blifvit erinrad om den långa tid af min offentliga bana, då äfven jag uttagit ganska allvarliga och kanske någon gång stränga mått och steg, för att vinna de ändamål, jag ansett nyttiga för fåderneslandet: jag har på denna bana följt en man, hvars tänkesätt jag högt värderar, och han och jag hafva följts tillsammans så länge, jag trodde, att den väg, vi beträdde, skulle konseqvent leda till något bestämdt mål. Det gällde under denna tid, mången gång och icke så sällan, att med handling motsätta sig den ena statsmaktens öfverdrifna fordringar på den andra, det gällde att motsätta sig de rent inkonstitutionella fordringar, som af samma statsmakt gjordes emot den, till hvilken jag hörde. Jag motsatte mig allt sådant, jag deltog i dessa strider, jag skonade i det fallet icke min person eller mina vän) Således: om Konungen silde för ex. Norrbotten: eller Skåne, skulle då ock en Grefve uppstiga på svenska Riddarhuset och säga: det är ett factum, en aregeringshandling; något HE se