Aftonbladet – 17 mars 1841, sida 1

Utdelning kl. 6 eftermiddagen. skapsförbindelser, och jag är än i dag färdig, att taga samma steg åter på samma bana, endast jag vore i ständ, att åter finna densamma, beträdd med män af förstånd, kraft och vilja, syftande till någuvt upphinneligt mål af vigt, men jag tycker mig inse, att en fullkomlig splittring har inträffat ibland alla de opinioner, som bordt samverka till det stora målet, enhet och förtroende de begge statsmakterna emellan, d. v. s. fosterlandets lycka, och att en helt annan makt upprest sig, mot hvilken jag ansett mig böra strida emut en makt, mera förtryckande, än den värsta despotism någonsin kan blifva. Jag be, höfver icke nämna, hvilken makt jag menar, nog af den makt, som skyddar och uppmuntrar den råa massans välde, och det är icke under en sådan makts baner, som jag stride;. Jag skall aldrig taga ett steg, för att understödja begreppet om en sådan makts välde i det konstitutionella Sverge. Jag har med bedröfvelse erfarit, att jag, på den bana som nu vandras, i så många fall råkat på andra vägar, än dem åtskillige af mina politiska vänner valt. Jag gör dem all möjlig rättvisa, deras afsigter äro mig icke misstänkta jog värderar dem och tror, att de i många fall kunna jemföras med bvilket ädelt sträfvande som heldst, men det måtte vara en stor skilnad emellan en ädel vilja och en sann uppfattning af det mål, dit man sträfvar. Jag ber Ridderskapet och Adeln om ursäkt, att jag ingått på ett ämne, som visserligen ligger utom gränsen för det till öfverläggning föredragne ärendet, men jag är uppkallad att något skåda tillbaka på min egen person, emedan dess politiska existens blifvit framställd i en orätt dager. Det är icke min sak, att framställa mitt eget jag, men jag undviker icke eller något klander på den väg, jag föreskrifvit mig. den jag anser vara den rätta och den konstitutionella bana, hvilken jag vill följa. Hr Dalman har uppträödt med ett förklarande af bemliga Utskottets förhandlingar. Jag vetej om Hr Dalman afgifvit detta yttrande till följd af något uppdrag, hvilket jag likväl ej kan föreställa mig. Här midt öfver ser jag en ledamot ), som med mig delar förtroendet att vara ledamot af nämnde Utskott, den tredje ledamoten af Ridderskapet och Adeln ) saknas, och jag saknar hon omenskildt mycket, derföre att jag finner att han just nödgats lemna Riksdagen i dag då hans härvaro hade varit ganska behöflig, så mycket mer som jag hört hans reservation klandras. Då han nu är frånvarande, anser jag mig pligtig förklara, det jag tror, med kännedom af hans insigter och politiska mod, att han ej skulle hafva tvekat att här uppträda till försvar för den åsigt jag med honom delar, att det nemligen icke går an att lemna denna Kabinettskassans brist outredd. Det går icke an att StatsUtskottet på eget bevåg afgör denna fråga, hvilken det tillkommer Ständerna att göra; det går ej an att lemna ett helt Statsdepartement i den komplettaste oreda, derföre att man icke vill utreda de förhållanden, som detta departement röra. Jag känner bestämdt, att denna ledamots tänkesätt äro alldeles likstämmiga med mina härutinnan, och det kan således icke vara af honom som Hr Dalman fått sig uppdraget att yttra en tanka, som skulle hafva varit uttalad inom hemliga Utskottet, stridande häremot. Det måtte alltså vara utom detta hus som Hr Dalman erhållit sin kunskap, men jag är dock skyldig att fritaga hvarje ledamot af hemliga Utskottet ifrån att hafva brutit sin ed, i händelse någon äfven skulle öppet hafva förklarat sin opinion rörande Kabinettskassans brist; ty på grund af hvad här redan blifvit anfördt, anser jag mig ganska väl för Ridderskapet oeh Adeln kunna tillkännagifva, att Konungen i det fallet eftergifvit hemliga Utskottets ledamöter sin ed, så vida dessa vilja inom Riksstånden förklara sin öfvertygelse om förhållandet med Kabinettskassans brist. Att den värde ledamot, som må hafva yttrat sig till Hr Dalman, har en annan öfvertygelse om Kabinettskassan än jag; — det är ganska säkert och ganska förlåtligt, äfvensom att denna ledamotens öfvertygelse kan vara riktig efter hans uppfattning af frågan; men jag får förklara, att jag inom hemliga Utskottet fått fullkomlig öfvertygelse derom, att Kabinettskassan icke allenast häftar för den skuld som StatsUtskottet uppgifvit, utan att denna brist härleder sig ifrån utgifter i och för diplomatiska angelägenheter. Huruvida åter dessa utgifter i och för de diplomatiska angelägenheterna varit så högt al behofvet påkallade, eller icke, tillkommer mig icke att bedöma och än mindre att deröfver afgifva något yttrande; men jag ber att få förklara, att min öfvertygelse bestämdt är, att Konungen anbefallt och dess Statsminister vidtagit sådane åtgärder i och för statens utrikes förhållanden, som verkligen försatt Kabinettskassan i dess brydsamma förhållande af skuldsättning. Det skulle mähända någon med diplomatisk skicklighet kunna ådagalägga, att genom denna kassans nuvarande brist riket möjligen blifvit förskonadt ifrån mångdubbelt större utgifter, ty mig förefaller det helt enkelt så, att en blott utrustning af vår flotta skulle hafva varit ojemförligt mera dyr och inledt landet i större äfventyr än den ifrågavarande kassans brist. Vare långt ifrån mig att godkänna förhållandet med den långvariga bristens balancerande, ty jag tror att denna angelägenhet på ett helt annat sätt kunnat behandlas med afscende på Ständerna, och derom synas opinionerna föga delade. Men frågan är helt enkelt den: skall en brist, tillkommen för hvad ändamål som helst, på hvad sätt som helst, qvarstå, skall den icke afhjelpas, och skall den icke afhjelpas af den andra statsmaken, eller skall fremmande bjelp påkallas för att skulden må blifva betald? Jag kallar för fremmande hjelp äfven den, som Gr. Frölich velat framkalla, ty jag kan icke i statsbestyr känna Konungen som enskild person. ) Friherre Tersmeden, Wilh. Fred. ) Hr Emil von Troil. —— — BORGARESTÅNDET. Diskussionen om extra Statsregleringen. . (Forts. från gärdagsbl.) Statsutskottets tillstyrkande af att ancelag. Stort