Aftonbladet – 16 mars 1841, sida 3

I — Kallar ni detta obetänksamt? sade Canal irc I niskt, pekande på Fabrys sårade arm. I — Ja visst, kära granne, Canal, sade syndiker med lugn; det är just det som föranledt min bles syr, och den som tillfogat mig denna, är i dag e af våra fångar — det är just detta förhållande, så I ger jag, som kommit mig att tänka på att de i vore grymt att visa sig obevekliga mot sådan (fiender . . .) — Huru menar ni, Fabry? — Låt mig tala vidare; under natten, då storm ningen skedde, sprang jag med all skyndsamhe mot förskansningarne, och befann mig helt oför Imodadt på en bakgata, ansigte mot ansigte me tre eller fyra Savojarder, som inträngt i staden oc! voro i handgemäng med ett ungefär lika antal a våra medborgare; jag drog dervid min tunga värj och kastade mig midt i striden . ... — Jag tycker mig se er der, medborgaaie, sadi en af åhörarne, med en komplimenterande ton. — Vänta då litet; jag är numera hvarken un; eller nog flink och färdig, men detta oaktadt händ det denna gång att anfallet träffade min starka si da, och den motståndare, med hvilken jag var handgemäng, tycktes vara truppens anförare, ty ha var helt och hållet stälklädd, och bar en kask öf verflyglad af plymer. Jag gaf honom en stöt mer min värja, men min klinga slant mot hans bröst harnesk, och jag gick miste om att träffa honom För att hämnas, vände savojarden sig hastigt om och under det han vände hufvudet helt och hålle mot en annan borgare, som ansatte honom på när: I håll, gaf han mig denna stöt, sum I härsen. — Det är en svår blessyr, medborgare! och fiderneslandet är eder skyldigt en evig erkänsla. — ÅA! det är bara ett litet sår, och fäderneslandet har alls icke någon skuld till mig; men låt mig sluta: uppretad af min blessyr, beredde jag mig att gifva en ny stöt åt officeren, som troligen återgifvit den med ränta, då en trupp af borgare hastade till oss och ropade: Kom och hjelp syndikern! hjelp mäster Fabry! mäster Fabry är sårad! — Hvad! är det syndikern Fabry, som jag haft den olyckan träffa? utropade min motståndare med ett uttryck af förskräckelse; och då han fullhomligen igenkänt mig, tillade han med en nedslagen ton: Ack! min Gud, hvad har jag gjort? en gubbe! Slutligen ble! hans förtviflan sådan, att han lät afväpna sig nästan utan motstånd af de våra, som togo honom till fånga. . . . Se här, fortfor Fabry efter någon paus, se här hvad som kommer mig att tro, att våra fiender äro mera öfvervägna, än elaka. . ... — Och tror ni, frågade Sarrazin, att denne Savojard ej hade andra motiver till edert skonsmål, än eder ålderdom? o— Han hade möjligtvis andra, medbroder; ty jag igenkände i den unga mannen en person, som jag, efter hvad jag tror, en eller två gånger sett hos min hustrus fader .... Det var Hinric de I Gerbel. — Henric de Gerbel! utropade Sarazin; hertigens favorit! en af anförarne för företaget! En hurtig gosse, som verkligen den gången kunnat taga mitt lif, men som ej tillfogade mig någonting särdeles; ty jag erkänner, att jag ej är mera farlig, när jag har vapen i händerna än eljest. För min del, medbroder, kan jag således ej dela den opinion om begagnande af de yttersta medel, hvarom Canal talat; jag tror, att, i stället för att låta dessa olyckliga omkomma för skarprättarens hand, det vore bättre söka träffa en medelyväg, på hvilken man kunde förena den allmänna hämndens åligganden med det ädelmod, som det anstår segrare att visa efter segern. — Och jag, sade Sarazin med sträng ton, jag röstar för deras död; låt höra edra meningar, medbröder; I veten, att det stora rådet väntar på vårt beslut, och att det utan pröfniag skall stadfästa det. Mcningarne voro delade emellan de fyra syndikerna; en bland dem hade biträdt Pierre Fabrys tänkesätt, men de båda återstående vidhöllo en oböjlig stränghet. — Hafven akt på förhållanderna, mine käre vänner, sade Fabry, sedan han något hemtat andan; varen ej alldeles orörlige för ädelmodets och en storsinnad själs konsiderationer, värdiga den fria siat, som vi representera; betänken ...-. Herr Fabry! ropade en grof röst i salsdörren. Vid detta mindre passande afbrott, vände sig med liflighet de fyra syndikerna, och till deras stora förvåning sågo de fångvaktmästaren inträda. Det var en man af kolossal vext, med stelt maner, samt mindre ädla, ja fula drag. — Hvad vill du här? utropade med vrede Jean Sarazin, hvilken i högsta grad fann sig obelåten med detta brett mot de hierkiska bruken. — Herrar Syndiker! svarade med ödmjukhet den nyligen ankomne; jag beder om förlåtelse för min dristighet att såhär, utan tillåtelse, infinna mig; men jag har en ganska vigtig hemlighet att berätta för syndikus Fabry. — För mig? tala. — Jag bör i hemlighet säga eder den; några ord äro nog. — Nå, kom hit då; hvad tusan har du att säga mig? Och just som Pierre Fabry yttrade dessa ord förde han fångvaktaren med sig i ett intill stora råtlsalen beläget rum. Ankommen dit slog sig syndikern beqvämligt ned på en stor stenbänk, i en ställning likasom enkom för att höra. Fångvaktaren stod framför honom. — Hvad ger ni mig, Hr Syndik? sade han med en egen sorts leende; saken är värd sin belöning. — Tala då, din skälm; hvad vill du hafva? — En vacker och god belöning, Hr Syndik; betänk, att jag, för att tjena er, bryter en ed. — Ar det slut snart? — Det vill säga, förstår ni; jag bryter verkligen on ed, det är sannerligen så; men en ed, gifven åt en katholik.... d. v. s. en ed, som ej betyder någon ting. — Fortsätt då! . . — Jag begär alldraförst, att ni ger mig löfte att blifva förste vaktmästaren; ty det, som jag har att säga er, synes mig ganska vigtigt. — Trötta ej aldeles ut mig då med dina fordringar; håll, se här min börs. — Hr Syndik, jag tackar för anbudet; men jag måste hafva något ännu bättre: jag ville gerna blifva förste vaktmästare. Hemligheten angår eder hutan lada han förtreligt. sänkanda räctan