Aftonbladet – 16 mars 1841, sida 3

— Ja; än sen då? — Jo! knappt hade det börjat dagas i morse, förr än fången låt kalla mig. Han tycktes lida ganska mycket, den stackars savojarden ; han var aldeles dödsblek; och dertill är en verklig sanning, att et! värjstyng gifvit honom en skråma på bröstet . — Nå, hvad sade han dig då? frågade Fabry sjudande af otålighet. — Se här; du måste känna syndik Fabrv? sade han till mig med låg stämma, och likasom han fruktat att blifva hörd af sina kamrater. — Ja visst, svarade jag. Syndik Fabry, en så braf karl! en så älskad embetsman! och som blifvit invald fem gånger efter hvarandra! — Tar det slut en gång? afbröt syndikern, stampande förtörnad med foten. — Jag kommer snart dit, Hr Syndik..,. Och när jag sagt honom, att jag kände er ganska väl, sade savorjarden följande till mig: aSvärj mig en helig ed, att du skall uträtta, hvad jag nu vill säga dig, och du skall få en ansenlig vedergällning. Jag gaf honom eden. Då framtog fången detta papper, som han förvarat invid sitt bröst, och drog denna ring af sitt finger. Gå till St Pierres kyrka, och lemna allt detta här åt syndikern Fabrys hustru; lemna det åt benne sjelf, endast åt henne, sade han nästan gråtande, coch hon skall gifva dig allt hvad du af henne begär. — En ring;.... ett bref!.... till min hustru! utropade syndikern, med hämmad röst, och blek af sinnesrörelse; hit med den! hit! — Blir jag förste vaktmästare då? frågade fångvaktaren, hållande beständigt både bref och ring i handen. — Ja, på min heder; men gå nu bara din väg. — Jag har brutit min ed; det är sannt, mumlade vaktmästaren; men han är katholik, och jag skall för öfrigt ihågkomma honom i mina böner. Pierre Fabry hade läsit brefyet och emottagit ringen; han var djupt rörd, Nå, mäster Fabry, ropade en röst från dennärbelägna salen; vi vänta på edert votum. — Mitt votum! utbrast den förste Syndikern, i det han störtade in i salen, afbleknad och helt förändrad; här är den, mina medbröder. Nyss på stunden hade jag haft i sinnet, att vilja mildt förfara mot brottslingarna, de stackars mördarne: nu deremot, nu voterar jag för deras död, deras död under vödelns hand, deras död till och med denna dag, å offentligt ställe, midt ibland hela folksamlingen och under dess bifallsyttringar. Från denna stund voro alla meningarna ense, och ångarne dömdes att samma dag undergå dödstraffet. (Forts. följer.) Rättelser: I gårdagsbladet, 3:dje sidan, 3:dje palten, 235 och 26 raderne nedifrån, står: Wenersorg, läs: Falkenberg. — På 42 raden i Postscripum står: 31 röster emot 29; men skall vara 31 öster emot 241.