Aftonbladet – 16 mars 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. EN SYNDICUS I GENEVE ). (Forts. från Lördagsbl.) Sedan slottsporten slutits igen efter de ingående, lemnade Henric de lummiga trän, i hvilka han gömt sig, och, kastande ögonen åt den sida der de försvunnit, syntes han en stund sysselsatt med öfverläggningar, sade derpå med en sorts tilfredsställelse: o— Jag har ej lofvat någonting . . . annat än att återse henne! Ack! jag skulle vilja rycka henne ur denne dumme köpmannens händer! Han gaf derpå en signal, och båten, som lagt ut på djupet, kom till land, för att återföra honom till Chillon. TH. Den 23 December år 4602 blef en stor rörelse i Geneve; föregående natten hade hertigens af Savoyen hela armå försökt med öfverrumpling intränga i staden, men blifvit med kraft tillbakaslagen af borgarne. När morgonen gjorde slut på nattens oordningar, emottogo borgarena med hänryckning den underrättelsen, att tvåhundrade af deras fiender lågo döda i löpgrafvarne och på stadens gator, och att tretton af de förnämsta Savojardofficerarne voro deras fångar. Stegar, sem tjenat vid stormningen, hammare, som begagnats att inslå dörrarne, värjor, pikar, kaskar, pantsare voro hela återstoden af deras makt, och hade blifvit burna i triumf till en af salarne i rådhuset, der ännu dessa föremål med stolthet visas för fremlingar, som besöka Geneve. Mot kl. 11 på förmiddagen hölls i domkyrkan en högtidlig gudstjenst, för att tacka Gud för den bjelp han lemnat de republikans4 krigarne. Den gamle Theodor de Beze, då 90 år gammal, uppsteg på den evangeliska talarestolen och lät allt folket, såsom tackoffer, på knä uppstämma en psalm. , Följande dagen samlades syndikerne i den stora rädssalen, för att hålla öfverläggning om de savojardiska fångarne. Alla fyra voro tillstädes, och sutto framför en gigantisk spis, der det brann en liflig brasa: De pratade med hvarandra helt ostördt och lugnt, ech på ett sätt, som Hade det ej varit fråga Om något annat, än en högst obetydlig sak. Den angick likväl tretton betydande personers lif eller död. Pierre Fabry, som presiderade i konseljen, bar sin arm i linda. — Ja, sade Sarazin, en af medlemmarne i rådet, hvars bleka figur, allvarsamma drägt och höglidliga maner tillkämnagåfvo skicklighet, i förening med stränghet; ja, vi böra tacka Horran af all vår själ; ty utan hans hjelp, hvad hade väl blifvit af oss? I — Detta är fullkomligt rätt, svarade Canal, den tredje syndikern; man bör tacka Herran, men låtom oss ej heller nu mera glömma, att vi böra genom en laglig stränghet söka förekomma möjligheten af dylika företags förnyelse; låtom oss ej glömma, ! att vi böra gifva hertig Emanuel en sådan lexa, att han för alltid förlorar hoppet, att underkufva Genöve, vare sig genom öppet våld, eller bedrägeri; låtom oss slutligen ej glömma, mine käre medbröder, att, om vi äro skyldige Gudarne tack; samhet, vi också äro pligtige att lemna våra medborgare en hämnande upprättelse. Ni vet, så väl som jag, att folket begär fåmgarnes hufvuden; bör man gifva folket denna upprättelse? Det tillhör eder att afgöra. De fyra syndikerna betraktade hvarandra en stund med tystmad, likasom för att ömsesidigt söka utforska hvarandras tankar. ) I början af denna berättelse, i sista Lördagsbladet, rättas den punkt, söm begynnes med 49-raden, till följande lydelse: Vid denna tidpunkt reste sig, ej långt från Villeneuve, nära Lemannersjön, ett slott tillhörigt Pierre Fabry, en af syndici i Genåve-republiken. — —