Aftonbladet – 16 mars 1841, sida 1

ET j I SS I ) ii i Ti Hr Schartau upptog, till besvarande, de anmärkningar, som mot hans förra anförande blifvit framställda. Han, för sin del, var ej öfvertygad, att Regeringen gjort sig förtjent af ett så oinskränkt förtroende i anslagsväg. Han tillhörde intet parti, om ej den stora pluraliteten, eHer svenska folkets parti. Man hade förebrått honom dubbelhet; han kunde väl lemna sådant obesvaradt och låta det stå för den värde Talarens räkning; han hade vitsordat behöfligheten af det ifrågavarande arbetet, men tillika förklarat, det han icke hade nog förtroende för Styrelsen, att han ville ställa så betydliga summor till dess disposition; man hade sett, huru Regeringen från den ena Riksdagen till den andra gjorde till ända stora summor och icke tvekade; att då anslagen bruste, tillgripa lilla kreditivet; man kunde icke förekomma, att sådant ytterligare skedde; han trodde derföre, att man ätminstone borde spara på ett förtroendevotum, och ingen kunde väl neka, att detta anslag vore ett sådant. Herr Petre: Det såg ut som man i glädjen öfver utgången af frågan om anslaget till artilleriet på förmiddagen satt sig för att låta sitt grofva artilleri spela på eftermiddagen. Tvenne talare hade för att komma till samma mil begagnat alldeles motsatta skäl; herr Lagergren. hade utfarit i fraser och deklamationer om partiåsigter, m. m; herr Wijk hade deremot sagt, att frågan nu vore om handling, ej om fraser. Talaren hemställde. om det var parlamentariskt, att då frågan vore om cen lugn diskussion, ej upptaga till besvarande och vederläggning de skäl, som blifyit framställda, utan i det stället utfara i deklamationer, för att sätta känslan i rörelse. Skulle man väl tro, att samma talare, som på förmiddagen ordat om sin moderation, nu tillåtit sig så apostrofera en annan talare, att han kallat honom for partigängare, emedan denne icke velat votera för ett anslag i sin helhet? Såsom ledamot af Konstitutionsutskottet kunde talaren upplysa, att en anmärkningsanledning emot Statsrådet blifvit hos Utsk. af hrSchartau anmäld,som, ehuru man ännu icke kunde bestämma utgången deraf, likväl till fullo visade, att herr S. haft skäl till sitt bristande förtroende för regeringen. Det nu ifrågavarande anslaget vore ett förtroendevotum, så stort, att om det bifölles, kunde man dertill bevilja alla de öfriga anslagen. Han slutade med den önskan, att Ståndet ej mätte lemna den lugna diskussionen för de hjertfrätande framställningarne från vissa talare. Herr Rydin önskade, alt om hela anslaget icke kunde bifallas, 300,000 R:dr åtminstone anslås att utgå i 4 är med 735,000 R:dr årligen. Herr Layeryren: Det måtte vara ostridigt att, enligt grundlagen, lilla kreditivet icke får tillgripas utan i de vådligaste fall för oförutsedda ändamål. Talaren frågade då, om det vore värdigt, om det vore ädelt handladt emot sin regering, att sätta den i ett sådant förhållande, att man tvingade den begå lagbrott, som man sedan ville beifra. Talaren förklarade sitt yttrande mot herr Schartau; han hade sagt, att han hos denne talare, den han mycket högaktade, ej förmodat 1inna partiåsigter, som hos andra inom Ståndet icke voro sällsporda; besvarade derpå några yttrander af herr Petre, och ordade något om en slöja, som till en del vore undandragen (hvad som var blottadt, fattade ej referenten) samt slutade med att reservera sig emot hvarje nedsättning. Om det latinska ordspråket digi et animam salvavi i något all vore tillämpligt, var det i detta. Herr Maberg talade mycket ifrigt för anslaget, på skäl, som äfven af andre talare blifvit anförde. Herr Hegardt biföll likaledes den af Utskottet föreslagna summan. Herr Ptre svarade på herr Lagergrens sista anförande; begärde anslagets nedsättande till hälften, ;ch upprepade äfven för sin del den latinska frasen. Genom tvenne voteringar afgjordes med 530 röster not 19, att anslaget nedsattes till 200,000 R:dr att itgå under 4 år, hvarjemte uttrycktes den önskan, tt arbetsfångar förnämligast måtte användas vid )yggnaden. Iterr Lagergren reserverade sig; han skulle så änge han lefver räkna för en ära att hafva varit bland de 48, som röstat för bifall till Utskottets örslag, samt förbehöll sig att få afse en skriftlig eseryvation. Flere instämde. Såsom tillägg till hvad förut blifvit publi