Aftonbladet – 16 mars 1841, sida 1

Såsom tillägg till hvad förut blifvit publiceradt, angående de sednare händelserna i BorgareStåndet och en propositions vägran af dess Talman, meddelas här ordagrannt afskrifter af de anföranden, som Talmannen, Hr Borgmästaren Holm, uppläste, dels Onsdagen den 40, dels Lördagen den 453 Mars, till motiverande af denna vägran. ij Den förstnämnda lyder sålunda: Då Hedervärda BoudeStåndet är ensamt om den mening, att afgiften till Handelsoch Sjöfarts-fondenr bör gemensamt med tullmedlen till Riksgälds-kontoret ingå, har denna fråga, om den sorterar under 89 Regerings-formen, såsom afgjord af Tre Stånd; hvilka förklarat, att afgiften ej skall ingå till Statsverket, derigenom erhållit kraft och verkan af Rikets Standers beslut, som, enligt grundlagens mening och ordaförstånd, icke får under samma Riksdag upphäfvas. Anses den åter böra hänföras till bevillningsmål, hvilket är afgjordt intill dess StatsUtskottet inkommer med jemkningsförslag i ämnet, samt Ständerna sig deröfver yttrat, skall votering i Förstärkt Utskott äga rum och i sådant fall är det fullkomligen likgiltigt om ett Ständ stadnat emot Tre eller Två Stånd emot två, hvilket sednare förhällande skulle hafva blifvit enda följden af inbjudningens antagande. :Grundlagen vet, så vidt jag kunnat finna, icke af ordet inbjudning, och ger icke på något enda ställe anledning dertill, att Ståndens beslut kunna, i följd af inbjudningar, upphäfvas eller ändras. Den praxis, som troligen alltifrån det nya statsskickets införande varit följd, att nemligen Stånden inbjudit hvarandra till instämmande uli fattade heslut, och som under nu pågående Riksmöte, flitigare än tillförene, blifvit använd, har påtagligen, vid sidan af grundlagen, haft sin uppkomst uti der saknad af enhet och öfverensstämmelse i besluten, samt derigenom ofta vållad oformlighet, som ovilkorligen mäste blifva en följd af beslutens fattande på fyra serskilda rum och af fyra serskilda Ständs representationer, och i den män dessa olägenheter, i anseende till stridiga meningar inom representationens fyra kamrar, blifvit mera känbar genom ett menligt inflytande på riksdagsärendernas gäng, hafva ock, såsom en naturlig verkan deraf, inbjudningar oftare ägt rum. Jag har imedlertid alltid ansett dem oskadliga och ofta högst välgörande, och således böra tålas, ehuru icke igrundlagen tillåtna, men såsom icke heller bestämdt förbjudna, så länge de nemligen hållit sig inom vissa gränser, och säledes haft för afsigt, att sammanjemka inom sig stridiga opinioner till ett gemensamt beslut.