Aftonbladet – 16 mars 1841, sida 1

nttasas endast I lofrSstnamnac Rontor Ull ss SK. Danko radel RR uti landet; erkände således vigten af skydd för hu vudstaden mot ett fiendtligt anfall från sjösidan, synnerhet sedan ångfartygen antagit en så fruktan värd role på krigsscenen, och oansedt möjlighete att detta skydd icke skulle bestå, såsom man hac sagt, längre än några få timmar; ty äfven denna ko ta tid kunde vara af stort gagn för undanskaffanc af redbarheterne i våra förråder, våra arkiver o. v., jemte de ändå vigtigare skatterna i vår Bank; ville af dessa skäl för ingen del med sin röst bidre ga till en sådan opinionsyttring från R. St., hvar genom de förklarade sig icke hafva någon sympat! för den ifrågavarande befästningen, derhån man skul komma genom att afslå ait, hvad Kongl. Maj:t fordra deremot kunde talaren, med tanken på dylika arbe ten som dem, man sett företagas helt nära Stock holm, icke vederlägga de anförda skälen till mis: itankan om brist på system och fasthet i planern för hufvudstadens befästande, eller förneka, att fö: j troendet för styrelsen i allmänhet vore alldeles fö svagt, att rättfärdiga stora anslag af nationens til gångar till militära ändamål, och då man tillika ha I de i lifligt minne, huru vederbörande funnit sig c förhindrade att, under tiden mellan förra riksdage och denna, använda flera 400,000 Rdr i och för be ; rörde fästningsplaner, oaktadt inga medel dertill va rit af Ständerne afsatte; så ville talaren förena si med dem, som yrkade anslagets bestämmande denn gång till 200,000 Rdr. Hr Petre trodde att en nedsättning af anslaget ti 350,000 Rdr om året skulle kunna låta sig göra oc detta likväl blifva fullt tillräckligt, om man till ar betet använde arbetsfängar, men icke såsom ske arbetskommenderingar eller andra arbetare, dem ma altid måste betala dyrare. Hr Kjellbery hade vid ett besök på Waxholm fästning gjort den beräkning, att hvad som återsto af byggnader kunde utföras med 30 å 60,000 Rdr Bko den nu föreslagna summan vore således treå fyra dubbelt så stor som för detta företag erfordrades Då arbetsfångar dertill kunde användas, borde sö dant ske. Hr Gezelius fann klart, att Waxholm borde befä stas, och lika klart att man med 50,000 Rdr årligen ick kom långt. Ville man ett företag, borde man äfve anslå medel, men det tillhörde den administativ makten att bestämma hvad för folk och arbetar som skulle användas; detta tillkom icke represen tationen. Hr Lagergren upptog till besvarande Hr Schar taus yttrande. Han hade med djup smärta och or öfver framtiden hört, att man ville nedsätta ett an slag af sådan vigt och nödvändighet som detta; hai beklagade på det högsta, att man för öppet uttalad partiåsigter och af misstroende till sin styrelse ve lat neka tillräckliga medel till ett företag, hvars vig och nödvändighet man erkänt. Han förutsåg häraf att den tid skulle komma, då landet skulle se sil undergång till möte. — Då imedlertid vissa förhål landen nu började afslöja sig, skulle Tal. icke un derlåta att i sinom tid framställa hvad som föregått Hr Geijer kunde ej neka behofvet af anslag föl Waxholms befästning, men ansåg sig likväl börain stämma med dem, som önskat en nedsättning i der af St. Utsk. tillstyrkta summan, och förenade sig äf ven med dem deruti, att arbetsfångar förnämligas borde användas till arbetets fullbordande. Häruti instämde Hr Hammar Lindström m. fl Hr Wijk: Man kunde icke påstå, att Statsutskottet, i fråga om detta anslag, gått tillväga med grundlighet; en ordentlig defensionsplan vore inhemtac och underskrifven af den man, som kunde bedöma en sådan. Utskottet hade handlat riktigt, då de! föreslagit ett anslag af 400,000 Rdr årligen för ett arbete, som ej blott säkrar Stockholm, utan hela Sverges rike. Om något missöde hotade hufvudsta: den, som innesluter Rikets Ständers Bank, arkiver och andra redbarheter, hvad skulle man då säga i landsorten. Waxholm kunde lätt tagas i en coup de main; Stockholms intagande vore en följd deraf och man skulle då gerna önska med en million afstyra en olycka, som kunde förekommas med 400,000 Rdr. citerade Washingtons ord till sina landsmän, då han nedlade sin befattning, att om man ville fred, borde man vara beredd på krig, samt slutade med den -önskan, att Statsutskottets tillstyrkande måtte bifallas. Hr Jacobi upprepade hvad han vid återremissen anfört, nämligen att Stockholm, efter hans tankar, borde befästas så väl från lands, som sjösidan m. m., samt önskade bifall till Utskottets förslag. Hr Gustafsson fann det betänkligt att yttra sig öfver de militära anslagen, då man, å ena sidan, beskylldes för bristande sakkännedom, och å den andra blottställdes för tillvitelsen, att icke älska sit! fosterland, m. m., i fall man icke vore hugad att bifalla allt, som äskades. Om Waxholms befästande verkligen vore af den vigt, som man velat lägga derpå, skulle han ej tveka att bifalla den begärda summan; men han hade hört, att Waxholm mycket väl kunde kringgås och Stockholm vara utsatt från en öfverrumpling från annat håll. Sålunda slutade han sig till dem, som vilja en nedsättning, med tilläggande af de skäl, att han önskat se en bestämd byggnadsplan, för att kunna få en föreställning om, huru mycket som borde byggas och på huru många år arbetet kunde vara färdigt. Instämde med Hr Petre, i afseende på arbetsfångars användande. Hr Helsingius gjorde den förre Talaren uppmärksam på, alt en byggnadsplan verkligen funnes till och äfven vore intagen i Statsutskottets betänkande; förklarade, i afseende på Hr Schartaus yttrande, att det vore obehagligt, att lära känna så olika sidor hos en person; han elogerade Hr S. för dess ovanliga egenskaper såsom Representant, men kunde ej förklara den dubbethet; Hr S. tvenne gånger på samma dag gifvit prof af; nämligen då frågan var om anslaget till artilleriets ridoch :anspannspersedlar, och sist, i afseende på nu ifrågavarande anslag, hvilket, sedan han utvecklat nödvändigheten deraf, han ville nedsätta till hälften. Det vore imedlertid lätt för Hr S, att förklara detta besynnerliga förhållande. Hr CrAnsmniseeceer talade mycket till hifall för an