Aftonbladet – 5 mars 1841, sida 2

insända sedlarne till utbyte hos bankernå, eller också att de från räntekammaren eller Riksgäldskontoret remitteras till inväxling hvarje fjerdedels år. Intet hinder synes möta wvidtagandet af dessa åtgärder, för privatbankernas derigenom fullkoraligen ackrediterade sedlar, om stadgadt blifver att dessa sedlar ställas på silfver, helst de ju redan äro ställda på ett mynt, som bör ealiseras med silfver.p En stor del af förestående insända artikel synes förtjent alt behjertas. Likväl måste Redaktionen anmärka, att Insändaren otvifvelaktigt begått ett misstag i förslaget, att privatbanks-sedlarne borde emottagas i uppbörden. Det vore att bota ondt med hälften värre. Man måste alltid ihågkomma, hvad många tyckas oupphörligt förgäta, (ehuru icke Insändaren som sjelf anmärkt det) att ett belopp enskilda skuldsedlar icke äro och aldrig kunna blifva detsamma som mynt. Vill man afhjelpa oredan och bryderiet af de närvarande svårigheterna att få bankosedlar i landsorten, så bör man gå tillbaka till orsaken, som ligger i den orimliga tillåtelsen för dessa banker, att få utgifva sedlar på 2 och 3 Riksdaler. Men om svårigheterna deraf nu äro kännbara, så är det dock vida bättre att kännas vid tyngden deraf tills de nuvarande oktrojerna äro utlupna, än att fastställa ett prejudikat af nytt trassel, hvars följder vid en kris kunna bli oberäkneliga. — Insändaren har äfven bifogat några andra reflexioner, hvilka ej så nära höra till ämnet, alt vi trott oss dermed böra upptaga utrymmet. — RE VY