Aftonbladet – 27 februari 1841, sida 1

drifne af ultramontan anda. Skall detta Aargau. som naturen smyckat med förtjusande skönhet aldrig komma till lugn och välstånd? Skall det inbördes krigets jemmer rasa dersåsom i Spanien, eller skall det, efter ultramontamrismens tendenser, försjunka i barbari? Denna sista striden kostade regeringens trupper 2 döda, insurgenterne 135, och af de sårade bland de sednare skall ärnu mången dö, emedan deras kamrater skyndade att gömma dem: i husen och dolde dem till och med i skorstenarne samt vågade icke tillkalla läkare af fruktan att blifva upptäckte. Mer än 40,000 man stå i kanton Aargau, ryckta från sina familjer och sina sysselsättningar. Detta bringar stor skada och olägenhet öfver Aargau, beröfvar hela Schweitz kredit oeh aktning hos utlänningen, och drifver partihatet till en gräslig höjd. Hvem är skuld dertill? Men om båda delarne icke äro utan skuld, hos hvem är den störst? Man ser att regeringen i Aargau tvangs till dekretet af den 43 Januari, genom hvilket klostren upphäfdes, och ärnu mera att-hon alldeles ieke hade något val, Det är nemligen icke något tvifvel underkastadt, att under den förbittring, som rådde i synnerhet bland landtvärnet och de äldre männen emot klostren, emedan dessa nu redan tvenne gångor inom kort tid svängt det inbördes krigets olycksaliga fackla, hade himlen återstrålat af de trenne inflagranti ertappade klostren Muris, Badens och Hermetschvyyls brand, om icke den försäkran blifvit gifven och mottagen att stora rådet skulle upphäfva klostren. Hvarifrån kom denna förbittring hos Aargauern, som är af vida mildare sinnesart än de fleste andre Tyske Schweitzare. Man måste vara familjfader — från Söndag eftermiddag till Tisdag morgon hafva mareherat genom fotsdjup snö och äfven is — varit utsatt för det svåraste väder, tillbragt natten i kalla lador (mången utan kappa), emedan i brådskan man icke. kunde vara betänkt på allt och ieke sörja för allas behof; man måste hafva hört buru de aktningsvärdaste män i Muri och Bremgaten blifvit misshandlade, slagtade såsom hundar, och till och med deras qvinmor, som ropade em förbarmande, icke skonade; man måste kafva haft den utsigten för sig, alt efter hemkomsten till sin boning till på köpet få betala kestnaderne för andras myteri, nrödgas lemna sitt yrke under en tid då alla sådane äro i gång; — då begriper man förbittringen. Hvilken rätt hade den suveräna staten att fatta beslutet af den 43 Januari? Den hade bordt skona den juridiska persomen, och öfverlemnat de individer, som förbrutit sig, åt domstolarne, påstå somliga; reen om dessa individer handlade i den juridiska personens uppdrag? Om denna aldrig förnekat, långt mindre straffat de individer, tillhörande henne, som med ord och gerning, på predikstolen, i biktstolen, vid embetsbesök, i tidningar, i broschyrer, redan i många år stiftat uppror? Om den juridiska personens natur och inrättningar äro så beskaffade, att hon aldrig behöfver blottställa sig såsom sådan, och likväl kan vara och är upphof till det förderfligaste brott? Man åberopar emot det Aargauiska beslutet 42 af det Schweitziska förbundsfördraget. Denna lyder sålunda: Klostrens och kapitlens bestånd och tryggheten af deras egendom, såvida sådant beror af kantonernes styrelser, garanteras; deras förmögenhet är, liksom annan enskild egendom, underkastad skatter och afgifter.n Den som känner historien om tillkomsten af denna i det så ofta förändrade förbundsfördraget, vet att den hade till ändamål att förhindra, att de reformerta kantonerna skulle kunna indraga de gods, tillhörande andra kantoners kloster, som lågo på de reformerta kantonernes gebit, hvarföre andra momentet af S:n tillerkänner kantonernes styrelser beskattringsrätten. I hvad fall som helst tillkommer endast kontrahenterne, de 22 kantonerne, rättigheten att tolka den så mycket omtvistade :n. Ur denna synpunkt såg äfven landtdagen saken, då hon öfvergick till dagordningen när besvärsskriften föredrogs från klostret Paradies, hvilket kanton Thurgau indragit; Ziärieh upphäfde sitt korherre-kapitel, Luzern Fransiskanerklostren i Luzern och Westehenstein; St. Gallen indrog klostret Pfäffers, hvilket upplöst sig, och kantonerne invände ingenting deremot på landtdagen. Kantonerne kunna således icke, utan alt wvara inkonsequenta, angripa det Aargauiska dekretet; ty om Luzern upphäfde 2 kloster, så kan wäl Aargau få upphäfva 40. Visserligen har beslutet af d 43 Jan. stora följder. De 40 klostren (tvenne stora, fyra nunnekloster, tvenne kapuein-kloster och tvenne. korherrestift) voro medelpunkten för ultramontanismen; genom deras upphäfvande brytes sambandet af de Italienska stämplingarna. De öfriga Schweitziske klostren skola blifva varsammare; hvarom icke, så skola Tegeringarne våga att äfven göra slut på deras existens. Ju min