Aftonbladet – 27 februari 1841, sida 1

Af trycket har nyligea utkommit och blifvit till Landsorten expedierad (b. å 4 Rår 40 sk.) SCHLEIERHACHERS PREDIKNINGAR, FJERDE oc SISTA SAMLINGEN. Med denna Del är ena Predikosamliag afslatad, som väl torde komma att länge förblifva dem enda i sitt slag aom den Svenska Hemiletiska Litteraturen. — De Sveaska Predikosamlingar, som under de 4 sista decennierna aftöst hvarandra i den läsande allmärhetens gunst, kärlek och beundran, en Lehnbergs, Hagbegas, Bogborgs ech Wallins hafva alla, så olika de för äfrigt kunna vara, dock ett gemensamt: bemödardet att intaga genom vältalighetens prydmader. Om man icke kam säga, att detta bemödamde hindrat den era eller andra att vara öm, innmerlig, allvarlig och sublim, måste man likväl medgifra, att ieke sällan ämnet i sig sjelft fått stå tillbeka för den personliga iadividualitetens benägenhet att göra sina egenheter gällande. — Ku sådan försakelse, ast glömma sig sjell för saken, förutsätter en insigt uti, ett fördjupande eå sjelfva ämnet, bvarigenoma detta upptager hela menniskams själ ech inom sig koneentrerar hela hennes lifskraft, heanes kärlek. —-Sådam var amdan hos de gamla stora homileterna — sådam är bon hos Schleiermacher. — Skilmaden består bleit deri, att de förra hade sin tre bunden 1 bestående former, den sedvare åter sin frigjord i andar af dessa former, hvilka derförs blifvit af hans meditation rörliga, vexlamde och i sig sjolfvå eväsendtliga. — Nu är tidem doek kommen till dem punkt, att, I samma mån insigtem blir allt tydligare i nödvn dög heten at Tro, ingeating befinmes angelägmare, än att upplysa, om hvad Trea väsendtligen inrebär; och, att detta gr ske på ett sält, som är öfvertygande, tillfredsställande för memniskars hela andeliga natur, följer uödvändiöt af den ståndpunkt, des andeliga utvecklingem redan ievagit, då hom, af iasigt, lagt Trom till grundval för yet. — Sålunda trer sig Förläggaren af Sobleiermachers Predikmingar hafva kunnat uppfatta dem ståndpunkt, från brilken de böra betraktas, och från hvilken ham icke kem finma annat än alt de måste verka välgörarde och främjande för det andeliga lifvets mwiveckling i Christo, sådan denna utveckling måste fertgå i sitt sammanhang med all annan andalig utvann!