Aftonbladet – 16 februari 1841, sida 1

QVINCY PARRIOT. Korrespondensarftikel. LONDON den .... Der alfvarsammaste sidan 1 det värmaste al allt, sow för närvarande tager vår uppmärksamhet i auspråk rörande utvecklingen af vårt Europeiska samhälle, är säkert frågan om fattigdomen. Skall den fattiges tillstård förbättras genom de närvarande samhällsformernas jomknirg och godvilliga förlogning? eller skall han hbringas till den ytterligheten att nödgas förstöra desse former, fir att hjelpa sig sjell? Det förra betyder reform, det sednare revolution. Vi önske al hbjertat det förra; men det ser ut, som om många vilja det sednzre: icke derföre, att de önska sig en revolution öfver sina egna hufvuden — långt derifrån — men emedan de framkalla den, och genom sekler arbetat på ett sådant framhallande. Man tänker sig fattigdomen blott under den materiella skepnaden, såsom fysisk, kroppslig nöd. Men denna omfattar dock blott den ena. mind: e hälften af olyckan. Själens fattigdom utgör h s miltiionerna den stora nöden: det är bristen på verklig värma och sant ljus i andan: bristen på den lifgitvande glädje i hjerta och sinne, sem allenast ett skönt mmre Hl skänker. Hvarjfore skall kroppslig och själisk nöd vara? Det förekommer oss som vore den onödig. Vi tala alldeles ieke om rättigheten till öfverflöd; men vi tro uppriktigt, att skapelsen icke kan innebära en orimlighet, eller, med andra erd, att någe n varelse, som blifvit skapad med lunga och andedrägt, icke äfven maste hafva en medfödd, en gifven och vafytterlig rättighet till frisk luft för sin andedrägt. Vi tro — för att tala utan bild — det hvarje menniska har rättighet till värme, ljus och skönhet för sin själs frid och glädje; samt rättighet till föda, kläder och hus för sin kropp. Vi tro, att hvar och en bar rättighet till religion och dygd; så att ingen skall behöfva tvingas till köld, mörker och last. Vi tala icke om den fraseologiska dygden och lasten, utan om den verkliga, om den, som angår menniskorna. Men finnes då någon, som nekar ailt detta? skall man fråga oss. förkänner ej. tvärtom. hvar och en detsamma? — Man erkänner det med den venstia handen, men man nekar det med der högra. Hvilkendoera är starkare? Förlåt mig så många ord: jag ämnade ecgentligen blott berätta en liten anekdot: men det händer så lätt, att man bortgär i betraktelser öfver hvad alla menniskor veta, under det man tänker omtala helt annat. Det jag såg och hörde denna dag, var i sig sjelf gammalt, men nytt för mag. I sällskap med några vänner hade jag besökt den berrliga trakt af London, sow kallas Regents Park, och hvaruti under namn al Zoological Garden. bland annat en rik förvånande samling visar sig af djur från jordens mest skiljda nejder, egande hus, hem och föda, lämpade efter deras olika naturer. Vi gladdes der af ett var elefanter, den ena svart och gigantiskt stör, den