naste tiger, eller tigrinna: hona rullade ett par eldsprutande klot i sitt hvitoch brunrandiga hufvud, höjde sin hotande nacke och slog svansen i de fruktansvärdaste bugter. Imedlertid låg hon stilla. Gallret, som utgjorde hela stängseln, var fint, och säkert så svagt, att det ej skulle hafva kostat den innestängda mycken möda att! bryta sönder. Men så stor är fördomens makt äfver djur, så fort de befinna sig i fångadt tillstånd, att de icke våga eller icke tro sig kunna krossa några spjälor. Imedlertid hängde våra lif: på denna fördom. Jag gaf tigrinnan en liten nick till afskedshelsning, och vi kommo längre fram till ett lejon. Det såg raggigt och förstördt ut; ögat, dystert ceh infal!et, visade en brusten karakter; det fattiga djuret spatserade immerfort i sin bur med melankoliska fjät, fyra steg tiil höger och så samma fyra steg till venster igen: större utrymme egde ej ett lejon. På vira frågor rörarde detta djurs helsa, svarade väktaren — en städad, bygglig zoolog, en engelsman i! sammetsredingot — att denna fånge nu var gammal, och att man ej borde undra på dess mindre goda lefnadslust. För att icke fördjupa mig i beskrifningen af Londons under, som äro otaliga i närheten af Regents Park, Colosseum och Dioraman, liksom öfverallt, må jag endast nämna, att jag längre fram på dagen skildes från mina vänner och kom att gå för mig sjelf. Jag gjorde, efter anvisningen på en bjudningsbiljett, mitt besök uti ett sällskap i östra ändan af City, der en religilös kommitte hölls, likväl ej af methodistsekten. Jag kände åtskilliga af ledamöterne och lät anteckna mig. Talet, som upplästes inför den talrika samlingen, afbandlade nödvändigheten att till många, ännu hedniska orter sända förkunnare af lifvets sanna lära. Sammankomsten slöts med en psalm på en engelsk melodiaf det enkla och sköna slag, som jag redan en gång förut haft tillfälle att beundra vid åhörandet af en hymn i den sublima Westminsterkyrkan. Sednare på qvällen gick jag ensam och kom, vid slutet af Cheapside, förbi Newgates rysliga fängelse, samt derefter in på den långa Holborn. Vid hvarje tvärgata oroas den vandrande af ett slags tiggare, som förskaffa sig grundade anspråk på alt af honom bekomma penningar, derigenom, alt de åt honom sopa en passage ren och fin midt öfver gatan till trottoiren på andra sidan. Denna industri är okänd i Stockholm. Den är utan tvifvel ganska nyttig för skoplaggen, men minskar en menniskas tillgång på skiljemynt obeskrifligt, emedan äfven under en måltligt lång promenad man stöter på en så stor skara af dessa välvillige gatsopare, den ena efter den andra, alla med qvastar i ena handen och den andra handen utsträckt, stämman gäll, och anhållande om ersättning för den icke ombedda tjensten, merändels på ett sält alt man icke kan undvika gifva ut sina pence, så länge man har några qvar, och derefter finner mani svårt nog att blifva entreprenörerne qvitt. Månskenet var denna qväll oändligen vackert ; det fördunklades af inga moln. Jag vek ifrån Holborn af vid Drurylane, gick förbi den ryktbara teater, der Shakespeares skapelser så många gånger förtjust Engelska folket, och försjönk i minnet af hans ljuft intagande Midsommarnattsdröm, som just dessa aftnar spelats vid Coventgarden. Jag kom ned till strand, och sedan denna väg rätt fram till Charing-Cross. l Hastigt stod mig här ånyo till mötes en gatsopare, som alltid, men af serdeles stor vext och groteska, men magra anletsdrag. Jag såg mig omkring; trakten var i detta ögonblick tom på andra vandrare. Jag betraktade den glatta och i månskenet glänsande, artiga, smala stig midt öfver tvärgatan, som min herkuliska entreprenör här hade rensopat för min räkning, och som nu! var ganska angenäm att beträda, när de svart-; lagda slaskiga omständigheterna till höger och venster togos i grundligt behjertande; men jag ryste vid tankan på alla de haranger, jag skulle uthärda ifrån mannen, och hörde redan i inbillningen huru han med tunga fjät och klafsande träskor skulle förfölja mig, då jag inga pence hade att gifva honom. Imedlertid steg jag på, gick karlen förbi, och var litet haj — det tillstår jag — för hans gräsliga qvast, hvars mörka, vidt utspärrade qvistar: liknade håret på ett Medusehufvud. Mannen sade likväl ej ett enda ord; han höll väl fram sin stora, knotiga hand, och jag tyckte mig varsna en djup suck; men intet det minsta yttr.de hans läppar. Då jag redan var ett par alnar ifrån honom, vände jag mig om, ty hans tysta sätt att tigga hade förefallit mig högst rörande och ovanligt. Hans godhet att icke stiga ett enda steg efter mig, såsom hans gelikar annars ständigt gjort, förtjenade en tacksägelse. När jag derföre såg mig om, stod han ännnisamma skepnad med handen utsträckt efter mig, och månen kastade ett starkt skimmer öfver det stora, melankoliska, gulbleka anletet. Jag kunde omöjligen neka mig att gå tillbaka till honom. Min vän, sade jag, jag har icke en penny, ej en gång en fartbing att gifva er; edra kamrater hafva denna afton uttömt min kopparkassa, men misstyck ej i stället detta lilla silfvermynt. Jag gaf honom en sixpence (24 sk.) Tis (00 much, Sir) — — det är för mycket,