Aftonbladet – 16 februari 1841, sida 1

OO ——-—-K SEEN nn HERR GRIPENSTEDTS RESERVATION PA RIDDARHUSET, I FRAGA OM HEMMA NSKLYFNINGEN. Denna reservation rekommenderas till Fäsarens uppmärksamnaet. Hr Gripenstedt är en al de få Ledamöter af Riddarkuset, som under hela denna Riksdag oegnat hela sin tid åt deltagande i Ridderhusets angelägenheler, samt derunder med maderation, men värma oeh konseqvons, yttrat sig för den konstitutionella saken. Dot närvarande anförandet bedrar, i vår tanka, både has skarpsinnighet och hans hjerta, och blir så mycket mer förtj.nstfullt, då man betraktar, att han, för sin person, ännu befinner sig, såsom militär, i den ställning, ifrån hvilken man numera icke så ofta får höra sådana opinionsyttringar, som dem han här uttalat. Dessa torde sannolikt låta illa i månget öra; men vi erinre oss, alt en annan ganska god autoritet finnes för samma mening, uti det utlåtande, som Hr Förste Expeditionssekreteraren Richert afgaf i denna fråga, när den stora Kommitteen var tillsammans år 4838 och hvilket då stod tryckt i Aftonbladet. Reservationen lyder såluoda: aScdan öfverläggningen nu blifvit slutad och Ridderskapet och Adeln fattat sina beslut i denna, till sina följder så utomordentligt vigtiga fråga, anhåller jag att reservationsvis få mina tankar derom i protokollet förvarade. Jag har under diskussionon ej velat framställa dem, dels af billigt misstroende ti! min förmåga att bedöma deras oinskränkta tillämplighet under närvarande förhållanden. och dels ar misströstan att dermed vinna något ändamål, men derför bjuder mig också känslan att nu åtminstone yttra mina tänkesätt. Dessa lagar, som så hårdt och kallt skola skilja mellan det alknännas rätt och individens, har man egentligen ansett nödiga af följande trenne skil. Det första var att statens inkomster skulle försäkras. Jag tror detta endast vara ctt sken-skäl, ty om ett helt hemman kan bära sina afgifter till staten, så måste äfven delarna deraf lika väl kunna bära motsvarande andelar af samma utgifter, då egarens personpliga förmåga icke tages i betraktande. Skulle deremot någon egare af en sådan kemmansdel ej kunna edlägga utskylderha, så kommer den exekutiva makten snart all lemna den i en annans hand, som gör det, och staten får i alla händelser sit. Man kar vidare sagt, att dessa stadgar voro nödrvändiga, ö att derigenom förekomina en allmän nare fattigdom. Min tanka är likväl, att man här gör ett stort misstag, och att sjelfva roten till armodet ej bör sökas i de fettigas låga kojor, utan i do stolta domäner, som tillhöra den rike magnaten, hvars nyck eller egennytta med ett maktspråk kan göra hundrade hemmans befolkning husvill. Att så är, torde äfven på rationell väg kunna bevisas, då man tänker sig, att hela Andets ecendom har ett visst värde, och att hopandet af en stor del deraf på några få händer således måste medföra en motsvarande minskning för de öfriga. När sålunda en, karske i främmande länder, förslösar inkomsten a! furstliga egendomar, så måste det motvägas derigenom, att bundrade andra bringas till fattigdom, och kanske till tiggarstafven. Att detta icke ondast är en tom abstraktion; utan har sin motsvarande och bedröliga verklighet i verlden, vifår oss en enda blick på England och Irland, hvars fattigväsende i våra dagar snart sagdt blifvit ett ordspråk. Men vid dessa frågor tiger lagen, ty, mina Herrau! det är den rike, som lagstiftar, och icke den Futige.