Aftonbladet – 15 februari 1841, sida 4

MEFILIURATE TIVTRIERUS AILUSITA fc VRPLA CE son von Yräslända. Stera voro de reformer dessa Herrar kommit åstad, och största bland dem var ostridligt det 40 år förut allmänna missnöjets totala upplösande i motsatsen. Huru detta blifvit tilländabragt, kunde jag ej rigtigt komma underfund med, men saken var påtaglig och kunrde således ej disputeras. Något hann jag dock uppsnappa, och först krigsmaktens stora utvidgande. Lifgardet till häst bestod nu af 3,000) ljusblåa män, och hvar karl hade 3 hästar och 4 olika uniformer: stora, medlersta, lilla och sämsta. Dea öfriga armecn steg til 456,000 man, och hvar karl bar 2 gevär och hade dessutom 3 på trossen. Flottan. var i det yppersta skick, bara ideligen linieskepp oeh fregatter. På amiralskeppet hängde i en förgylid galge, som var placerad i fören, en man in effigie, hvilken jag vid närmare betraktande fann utomordentligt lik Patron på Hammarby. I min enfald frågade; jag en af besättningen, hvad den besynnerliga! prydnaden ville säga, och han röt till: begriper. du inte det, landkrabba? han sitter ju der till! en varnagel! Inga ranglösa farkoster kunde jag! förmärka, endast rangskepp, och all det såg prägi tigt ut, kan väl ingen menniska förneka. Alla I officerare voro äfven så uppätna, alt de täflade: med de drygaste prostar i omkrets, undantagandes Under-Löjtnanterne, hvilka deremot voro så; nätta, som dockor, i sina engelska snörlif. I hvarje provins af det medlersta Sverige var man sysselsatt med grundläggandet af en den starka-! ste fästning, och man var fast öfvertygad, att derest Carlsborg varitj i fullkomligt skick, så skulle den sista invasionen aldrig i tiden kunnat gå för sig. Rundt omkring kusten såg jag en jägarkedja af tulibetjenter vara lägrad, med blott 400 steg emellan hvar man. Två gånger om iåret skulle den inspekteras af General-Tull-Direktören Marks von Wärtemberg, och de strängaste förbud voro vidtagna mot allt utländskt klädes införsel, hvadan ock, utom Tullstaten, ingen hade förbjudna klädesplagg. En stor delså kalladt bättre folk af medelklassen kunde väl icke för något pris skaffa sig ett par klädesbyxor, enär klädesfabrikerne ej hunno tiliverka tillräckligt för landets behof, men den värma, som under nuvarande regimen utgick från densamma, gjorde ock varmare plagg öfverflödiga. Skråordningen hölls äfven vid strängaste makt, och ingen lenada fuskare kunde jag varsna i hela landet. .Derföre slet mar också sulan ända till näfvern, och på det viset iakttogs äfven härutinnan den j helsosam maste hushållning. Alla tidningar voro: underkastade censur, och ingen skrift fick ut-: I gifvas, utan Justitie-Statsministerns eller deras, han dertill utsett, imprimatur, Dessutom fingo ej utan särskildt tillstånd af Öfver-Post-Direktören Flach några postförvaltare i Landtsorterna. hafva befattning med dagblads spridande i sina. I distrikter undantagandes dem hvilka närmast stodo under H. H.Erke-Biskopens inspektion. Statskassan befanns i det yppersta skick, ty alla skatter utgingo till den yttersta skärfven; i ingen bond-i stuga var en skilling alt tillgå, sedan Länsmanen: loch Presten fått ut sitt, men dotta gjorde, alt all förderflig lux var ända till roten bortskuroen. i Den förderfliga husbehofsbränningen existerade: icke heller mera, och genom Regeringens stad-, gande, att ingen fick bränna med mindre, än 930. kanmors panna och pistorisk apparat, kunde nu allmogen emot nöjaktig borgen få silt bränn-j vinsbebof uppfyld mot 42 sk. kannan. Visserligen vållade detta, att en ech annan gick från. både grund och gård, men hvad betydde väl så-j dana småsaker, då det allmänna bästa icke härigenom åfventyrades? I bufvudstaden var alit stilla och lugnat, och för dess säkerhet hade Öfver-Ståthållaren, f. d. Lektor Jöns Söderberg, på det mest utmärkta sätt sörjt. I samråd med Riks-Marskalken Ehrenheff och H. E. Justitie-Satsministern var af honom vid lifsstraff förbjudet att kalla någon fyrfota hund Minerva, samt äfven alt med större dylika visa sig ute på gatorna. De, hvilka nog öppet uttalade misshagliga ideer, fasllogos genast! och befordrades till Waxholmen. Men dock gick allt sin laga gång, och Presidenten i Svea Hofrätt, f. d. Redaktören af Samlaren, såg ej igenom fingrarne med yttrande sätten. Kapten Lindeberg, hörde jag, skulle tillbringa sina återstående dagar der ute vid saltsjön, och på det ej sällskap skulle tryta honom, voro äfven dit förpassade Mag. Ekbobrn, Kanslisten Dalman och f. d. Riksdagsmannen Sven Heurlin. Efter en qvinsperson, kaliaa Sara Widebeck, anställdes många efierspaningar, men oaktadt alla möjliga mått och steg för hennes fasttagande, gäckade ännu alltid den slinkan höga Ofverhetens ansträngningar. Mycket sades härpå bero, och kom hon en gång i fällan, så vore äfven den minsta skymton till oro i landet försvunnen. Ofverallt på gator och gränder sjöngs nya folksången: eHan kom som från höjden— wur grufvor han öser, välgermingar slöser, etc, etc., och när folkhopen stadnade utanför kasernerna, ackompagnedes sångerna af regimentsmusiken, Den Kongl. Taeatern räknade nu sin actas aurea rediviva. Ständerna hade vid det pågående riksmötet anslagit 80,060 R:dr årligen till dess underhåll, samt dessutom förbjudit all medtäflan, vare sig af apor, strutsar, kameler eller taskspelare, lindansare och eldätare. cFörsta steget hade Hr Svensson gjort, såsom ouvarande Theater-Di:ektör, genom ett särdeles lyckligt val af pjeser och deras förtjenstfulla öfversättande. Absoluta oduglingar voro från verket skiljda, och Hrr Almlöf. Dahlavist m. fi. voro förvisade tall Pu