Aftonbladet – 15 februari 1841, sida 4

al reparatioå. förgyllda kopparplåtar pålades, ych öfver demt skulle sedan filigrams-arbete af Fra Tillanders fabrik anbringas. Pendanter till let genombratna tackjernstornet voro ock ämnade att på grafkören uppresas, och skulle dessa för kontrastens skull göras af elfenben. Dygderma på Riddarhuset voro boritagna (troligen emedan man ansåg sig ega tillräcklig qvantitet inom) och i deras ställe konterfejen af de förnämsta Riddarhus-Generalerne uppsatta, hvarföre också hela hyggnaden såg rigtigt besatt ut, Förgälves ansträngde jag mig att igenkänna aaletsdragen, ty en ständig nimbus hade lägrat sig kring hela taket och tycktes cupphörligt utveckla sig från Riddarhussalens fönsterrader. Gustaf I:s bildstod var omvänd, på det bespottarena icke mer skulle hafva anledning att säga, alt han vände ryggen åt Rikets aförstap stånd. ter vände jag blioken utåt landsorterna, och mycket väckte der min uppmärksamhet, och främst staden Norrköping. Alla dess invånare gingo klädda i rosenrödt. Från alla munnar skallade glädjerop öfver det välsignade förbudssystemet, och damerna buro Statsrådets miniaturporträtter, såsom feronnierer i pannan. Knapparne i Borgerskapets uniform prunkade med Professor Lists bröstbild, och hela salttorget gaf genljud af de der församlade fabrikörernas uaderdåniga hurrningar. På stora torget stod Johanssons kolossala staty, med näsan föga aflägsnad från borisontal-linien. Ian stod nu i mycket intimt förhållande till H. E. Justitie-Statsministern (hvilket ingalunda förundrade mig, emedan man icke skäligen kunde tilltro en så storsint, upphöjd, från allt kryperi och gunstsökande hos de maktägande så vida skild karekter, som Palmblad på de sednare tiderna lagt i dagen, för att nära något gammalt groll från den Argusiska dynastiens dagar, då han med händer cch fötter äflades att bevisa motsatsen af den egenskap, han så nu inställsamat tillägger Johansson, nemligen djuphet). Jag gaf likväl reflekterandet straxt på båten. Mitt hjerta hlappado af fröjd vid den glada armblicken, och hvad var då naturligare, än att jag äfven genom handklappning gaf mitt bifall tillkänna? Nå böfveln i våld, hvad det nu måtte vara herrligt i Dalom, missostens och missväxtens hemlandli) var min nästa tanke, och jag var just i begrepp att koxa dit, men sil — skåpet föll omkull ech slog mig på fölterna. Cameran sprang i tusen styeken, jag skrek till af smärta — och vaknade, Jag gnuggade mig i ögonen, allt var mörkt, mitt ur repelierade 48, och bedröfvad fann jag, att allt var en dröm. Både Gubbe och skåp, och framtid och sällhet flögo så i luften, och gick detta mig så till sinnes, — att jag vände mig om på högra sidan och somnade in på ny räkning igen. Och nu besvärade mig isgen dröm mera, men om morgonen tog jag pennan och, medan minnet var färskt, anförtrodde min dröm åt papperet. j RED