Aftonbladet – 12 februari 1841, sida 2

Erik Andersson angick, sökte alstyrka ladren, under yttrande, aatt det vore synd, emedan han hade ett spädt barn, hvartill fadren erinrat, att han, i den händelsen skulle taga Eriks barn till sig. gren, som varit svagare till krafterne, hade likväl sökt vågat sig i slagsmål med Anders Nilsson, utan sökt öfvertala Lars Peter, som stod i ett vänligt förhållande till Anders,, att gifva honom gift, för verkställandet hvaraf Ågren uppgifvit, att hustrun skulle l: tillaga en voffla och deruti inblanda giftet. I bör-j( jan hade Lars Peter bestämdt vägrat att låna sig till denna ohyggliga gerning, men fadren hade ickejls destomindre dagligen förnyat sina försök att förmå lt honom dertill. Derunder hade Ågren dels hotat Lars s Peter med, att, i händelse han vägrade eller vågade li yppa anläggningen, han sjelf skulle falla ett offer förs fadrens hämnd, dels sökt locka Lars Peter med löfte; om en bössa och penningar. Slutligen hade mod:en : äfven förenat sina uppmaningar med fadrens, för!l att öfvertala Lars Petter. Af fruktan för fa-li drens förnyade hotelser att slå ihjel eller förgöra ji Lars Peter, och på fadrens löfte, att sjelf ansvarajls för följderne, hade Lars Peter omsider Påskaftonen :; lofvat sin far att utföra gerningen. Häröfver glad, ll hade Ågren föreslagit, att de Påskdagen skulle åt-!1 följas till kyrkan, der Lars skulle söka träffa An-, ders Nilsson, för att gifva honom giftet. Påskda-. gen på morgonen, hade Ågren tvungit Lars Peter! att förtära några supar bränvin, hvaraf han blifvit!; rusig. I detta tillstånd hade Lars Peter af fadreni blif.it uppmanad att vara ståndattig i sitt löfte, 1! och af föräldrarne gemensamt öfvertalad, att med . fadren fara till kyrkan och der undfägna Anders ; Nilsson med förgiftadt bränvin och den förgiftade vofflan. Derefter hade modren lemnat Lars Peterl. ett qvarterskrus med bränvin, under tillsägelse, attl: han skulle, såsom det heter, asupa Anders till, (1 j I men endast ebetydligt, emedan han eljest sjelf kunde blifva sjuk. Afven hade hon gifvit Lars Peter 2 vofflor, af hvilka den ene, som var giftblandad, skulle lemnas till Anders, asåsom tilltugg efterli bränvinet, men den andra förtäras af Lars Peter. : För att igenkänna skilnaden dem emellan, blef den ti voflian, som icke var förgiftad, sönderbruten. Far och son hade derpå afrest till kyrkan. Efter gudstjenstens slut hade fadren underrättat Lars Peter, att Anders uppehöll sig i ett af kyrkostallen, dit Lars Peter derpå begifvit sig och äfven träffat An-. ders. Lars Peter hade då tillfrågat Anders, om han ej fick bjuda honom på en kyrkosup, och då Anders derföre tackat, hade Lars Peter framtagit kruset, supit Anders till, och sedan lemnat honom vofflan och kruset, hvilket Anders tömt till botten. ! Derefter hade han förtärt hälften af vofflan och stoppat resten hos sig. Af fruktan att giftet snart kunde göra verkan hade Lars Peter genast tagit afsked af Anders, som dervid tackat för god undfägnad.: Lars Peter hade straxt efter mött fadren, och un-! derrättat honom om förloppet, hvaröfver fadren blif-; vit glad, och yttrat: abara du icke ljuger! Har han verkligen fått i sig bränvinet och vofflan, så vet jag att han stryker med, och då vårdar jag mig icke om ; hvad jag skall gifva dig för besväret. Under hemvägen från kyrkan hade fadren lofvat att, i händelse af upptäckt, aiklåda sig ansvaret och lida för sonen. Vid hemkomsten hade äfven modren derom blifvit underrättad, hvarvid hon yttrat hvarken glädje eller sorg, utan endast gifvit sitt samtycke tillkänna med ett. småleende. Då de påföljande dagen på förmiddagen fått höra, att Anders under hemvägen från kyrkan fallit af hästen och dött på morgonen, hade: föräldrarne tillstyrkt Lars Petter att icke bekänna; brottet utan ihärdigt neka, hvartill de äfven rådt honom under resan från länsbäktet till tinget, och modren hade sagt, att han borde uppgifva, att någon okänd stoppat bränvinskruset jemte vofflan på: honom. Vidare uppgaf Lars Petter, att fadren hösten 1838; sökt förmå Lars att med förgift afdagataga hans mormor, en ålderstigen enka, för att få ärfva henne, för hvilket ändamål fadren skulle hafva lemnat Lars två stycken arsenik, till storlek af en böna och lof-; vat honom 40 Rdr Bko. Lars Petter hade emotta-: git giftet, men sedan afstått ifrån gerningen och; bortkastat giftet. ) Under denna bekännelse visade Lars väl icke något tecken till ånger, men aflade den med lugn och frimodighet, under försäkran att den vore i alla deMar med sanningen öfyerensstämmande och att han ångrade sitt brott. I Modren, Catbarina Olofsdotter, nekade till allt medvetande om brottet, men visade. dervid en syn-: bar förlägenhet, stod hela tiden med nedslagna ö-; i gon, under det starka svettningar öfvergingo henne joch kunde med möda lemna något svar. Då den -halfva förgiftade vofan, hvilken man funnit i Anders Nilssons kläder, förevistes henne, stod hon en stund stillatigande och en känsla af oro och häpnad syntes uttryckt i hennes ansigte; men hon fattade sig dock och nekade ånyo, samt kunde icke heller (af sonens föreställningar bevekas till bekännelse. Fadren, Nils Jonsson Ågren, röjde sin obenägenhet för bekännelse, sägande att han föresatt sig att neka till allt, och påstod att hans son beljugit icke allenast sig sjelf utan äfven föräldrarne. Han erkände ingenting mer, än att han Påskdagen följt Lars Petter till kyrkan. I några af vittnenas berättelser förekom väl åtskilligt emot honom, men han fortfor ock tillika med hustrun att neka. Undersökningen uppsköts sedan till den 3 Juli, och tillförordnade Fångpredikanten Kullberger anmodades att under tiden i länshäktet med religionens tillhjelp uppmana Ågren och hans hustru till bekännelse. Vid första förhöret presten hade med dem, var sonen närvarande och vidhöll sin förra bekännelse, men vid det andra återtog han densamma, förklarande, att hans samvete icke tillät honom längre förtiga den lögn, hvarigenom han obetänksamt förvållat sitt eget och sina föräldrars oskyldiga lidande. Föräldrarne fortforo äfven att neka. Alla prestens bemödanden voro sedan fruktlösa, och Lars Petters sinnesstämning synes bäst af följande prestens skriftliga yttrande till domstolen: eDettap, säger han deri, kär endast en frukt af de lärdomar han inhemtat af mera förslagne kamrater i det linadrigare fängelse, man med afseende å hans frivilli