Aftonbladet – 12 februari 1841, sida 2

uUgt, all han vid sina samtal med Fresterskapet blivit förmådd till bekännelse af fruktan för misshandling. Med vårdslöshet i tal och ätbörder, och med låtsad snarstickenhet af en förolämpad hederskänsla, genmälte han alla de frågor, som ställdes till honom och tycktes fullkomligt hafva glömt alla tilldragelser, som föregingo och efterföljde mordet. De vittnesmål, hvilka hufvudsakligen gåfvo styrka åt Lars Petters första bekännelse, voro i korthet följande: 4) Bönderne Lars Jonsson och Johan Erik Larsson och Anders Nilssons husmoder Anna Eriksdotter, berättade om det som Anders Nilsson kort före sin död sjelf omtalat för dem, och hvilket är omnämndåt i början af berättelsen. 2) Magnus Mellström, berättade, att han Påskdagen en stund efter gudstjenstens slut, sett Lars Petter komma häftigt gående emot fadren, till hvilken Lars Petter halfhögt yttrat: nu är det gjordt. , Mellström hade icke riktigt kunnat uppfatta hvad Ågren härpå svarat, men dock tyckt sig deraf kunna draga den slutsats, att Ågren förmodat, det Anders Nilsson icke skulle länge uthärda, i fall han intagit allt det tillagade giftet. 3) Trenne vittnen hafva intygat, att de Påskdagen efter gudstjenstens slut sett Lars Petter vid kyrkostallet bjuda Anders Nilsson bränvin ur ett mindre krus, hvilket Lars Petter, sedan Anders derutur supit, nedstoppat i fickan, och att Lars derefter genast aflägsnat sig från Anders. Lars Petters uppgift derom, att han blifvit tvungen till sin första bekännelse i Sörevik, och dertill lockad med löfte om vedergällning, har blifvit fullkomligt vederlagd genom afhörde vittnen. oDen 21 sistlidne Augusti afkunnades utslag rörande Lars Petter. Häradsrätten ansåg honom genom frivillig, af förekomne omständigheter styrkt, bekännelse, vara förvunnen till brottet och dömde honom enligt 47 kap. 48 och 24 kap. 2 Missgerningsbalken att halshuggas och steglas. Undersökningen rörande föräldrarne fortsattes sedan. De vittnesmål, hvilka, jemte Lars Peters första bekännelse, varit mest graverande emot dem, äro: 4) Magnus Mellström i Sörevik, som berättat att han 44 dagar före Anders Nilssons död träffat Ågren, hvarvid de kommit att tala om den åverkan, för hvilken Anders beskyllt Ågren, och att denne då yttrat: att han icke fruktade för lag och rätt, emedan, så länge han hade pengar på fickan, han väl skulle få vittnen sådana, som han ville hafva dem. Vid ett annat tillfälle hade Ågren, sedan han fått stämningen af Anders, för Mellström sagt z natt Ågren icke fruktade för Anders Nilsson, emedan Ågren nog skulle få råd med honom). Några dagar efter det Ågren af Länsmannen blifvit stämd för skogsåverkan, hade Mellström träffat Anders Nilsson som berättat, att han för Ågren uppläst stämningen, dervid Ågren skall visat så mycken I förtrytelse, att Anders befarat, att Ågren skulle taga död på honom,. Härvid bör äfven observeras I hvad af detta vittne förut här ofvan finnes omvittI nadt, rörande Agrens och Lars Peters sammanträffande vid kyrkan efter gudstjenstens slut. Annandag-Påsk, då Lars Peter togs i förhör, hade Mellström, på Lars Peters begäran, gått hem till dennes moder och frågat henne hvad hon blandat uti vofflan, men modren hade dertill endast svarat: Ija! visst gaf jag dem hvar sin). och för öfrigt i synts vilja undvika allt vidare samtal i ämnet. 2) I Några vittnen intygade, att Ågren varit modfälld och nedslagen dagen efter mordet. 3) För bonden Nils Johan Johansson hade Ågren, då han blef häktad, erkänt sig hafva haft arsenik i sitt hus. 4) Annandag-Påsk hade bonden Peter Carlsson träffat Ågren omgifven af en mängd personer, hvilka-forI drat redo af Agren för brottet. Detta hade gifvit I Per Carlsson anledning yttra: nu har du gjort det bra, Ågren, hvartill denne, synbart slagen, genI mält: phar Lars Peter förgiftat honom får han an! svara derför,. 5) Bonden Jonas Jonsson hade An nandag-Påsk, då Lars Peter, i föräldrarnes och flere personers närvaro, uti Sörevik aflade sin bekänI nelse, förmärkt huru Ågren, under bekännelsen, trampat Lars Peter på foten, likasom i afsigt att I förmå honom återtaga hvad han sagt; Då Jonas I Jonsson i allas närvaro förebrådde Agren detta, I hade Ågren synbarligen blifvit häpen. i Hårtill kommer äfven, att Ågrens hustru, efter några omsvep, vidgått att hon Påskdagen på morgonen bakat 4 vofflor, hvaraf hon gifvit en åt hvarI dera af mannen, sonen, dottren och drängen. 1deI ras hus fanns äfven ett voffeljern, hvilket, vid anI ställd undersökning inför domstolen, fullkomligt I passade in med de bitar af den förgiftade voMan, hvilka efter Anders Nilssons död funnits i hans kläder. Ågren och hans hustru nekade länge, att voffeljernet tillhörde dem, men öfverbevistes slutligen att så förhöll sig. Vid sista ransakningstillfället den 24 Oktober, T gjorde ordföranden återigen Ågren och hans hustru länge de ömaste föreställningar, huruledes de med glömska af föräldrars pligt och kärlek, lockat deras Son, som knappt hunnit ur barnaåren, in på den blodiga bana, der bilan redan sväfvade öfver hans hufvud och der lifstidsfängelse måhända vore för honom den gladaste utsigt. Dessa och dylika framställningar började uppröra Ågrens hustru, så att hon fällde några tårar, men återföll straxt derpå i sin förra förhärdelse, under mannens häftiga utbrott af förtrytelse öfver att vara misstänkte för ett brott, till hvilket de voro oskyldige. De förnekade för öfrigt sanningen af allt hvad vittnena intygat. Derefter afkunnades utslag, deruti Häradsrätten förklarade, att de rörande mordet å Anders Nilsson förekomne omständigheter, ehuru icke innefattande sådane skäl och bevis, att Ågren och hans hustru, emot deras Pekande kunde åt saken fällas, likväl vore i den mån bindande och på öfvertygelsen om deras brottslighet verkande, att, jemlikt 17 Kap. 32 S Rättegångsbalken, saken mot Agren och hans bustru, lemnades åt framtiden, då den kunde uppenbar varda. Lars Peter Nilsson besvärade sig hos Götha Hofrätt, fortsatte derstädes uti skriftliga besvär Siha uppgifter Om en tvungen bekännelse, pi .m., bör skyllde Domhafvanden för att hafva gfätt förfarit ÅA hast får sar oo Is LÄNS färiNGAR. Tf ninneaf