Aftonbladet – 9 februari 1841, sida 3

(Införes på begäran.) Man har velat meddela följande enkla, hjertliga ord, al en Son vid hans faders, Krigs-Rådet ANTON FRrREBRIK KOCKS, död den 23 Jan. 1841. Stilla, anspråkslös och redlig Vandrade han lifvets stråt, From, gudfruktig, nöjd ochsedlig Var han för de sina såt. Ånor gömma ej hans minne, Stjerna prydde ej hans bröst; Men Svensk ära låg der inne; Christus var hans lif, hans tröst. Embetsman med pliktkär vana, Under sextifem års tid, Gick han denna svåra bana Med försakelse och nit. Han iakttog hvad han borde, Lik en man från Gustafs hof. — Sjelf-lärd han två orgverk gjorde, Hvilka ljuda Herrens lof. Ordningsmanm, fördragsam, varsam, Var han öm, för likar varm, För ,sig sjelf, med litet, sparsam, Hjeipte han dock mången arm. God som make, son och fader, Var han mot hvar menska huld; Den som tecknat dessa rader Känner rörd sin största skuld. Skönt var slutet: Sen han skrifvit I sin Bok: I. N. J. C.), Han till redo sig begifvit Och att Frälsaren få se. Under dista hårda striden Kände han oss väl igen; I hans anlet lyste friden, Han säg mången afdöd vän. Våldsam syntes kroppens ryckning, Än fanns mannastyrka qvar, Troligt, medelst handens tryckning, Had har: att jag älskad var. På den tid till embets-rummet Han, så länge, skyndat fort, Högre saker han förnummet , Gick han genem himlens port. Sabbat stundade — den gamla Högtidsdrägten kläddes på. — Store Gud oss nådigt samla Der vi lifvets krona få! ) I Namn Jesus Christus.