Aftonbladet – 9 februari 1841, sida 3

men detta har redan upphört, ech adeln åtnjuter nu af de fria blott höflighetsbetygelserna. Slafvar träffas imedlertid till betydligt antal, söderut från Wardan, och ägarens rikedom räknas efter det antal af slafvar han äger. Ryske slafvar voro, under åe resandes vistande i landet, så talrika, att en dylik slaf ej kostade mer än 35 till 48 gulden. De fångna Polackarne behandlas bättre och lösgifvas, sedan man öfvertygat sig om deras nationalitet; alla Ryssar, som falla i Tscherkessernas händer, gifva sig derföre ut för Polackar. Ryska fångarne berömde mycket Ryske generalben Rojeffski, men beskrefvo Willaminov såsom hård och hämdgirig. Under Kejsar Nikolai och thronarfvingens vistande i Gelandschick, 4837, utbrast en eldsvåda som förtärde alla proviantmagasiner; soldaterna ansåg Willaminov hafva tillställt detta för att dölja proviäntens usla beskaffenhet. Fram på natten angreps äfven det hus, Kejsaren bebodde, och soldaterna ilade dit för att släcka; men Kejsaren tilltalte dem med de orden: abry eder ej derora, mina vänner; det är nu en gång mitt missöde. Derpå begaf han sig till sitt fartyg, och soficke mer i land. En dag mottogo våra resande en inbjudning till en af de utmärktaste eheferne, ehuru af mindre godt rykte vid Tugus (vargen), och mottagandet liknade det vanliga i österlandet. Vid passerandet af ep hålväg ett stycke från Tugus gård kom en tropp Deli-Kanrs (tokiga bussar eller unga krigare) och i spetsen för dem, värdens page eller dseherat. Under larmande skrik och pistolskott redo de i fyrsprång förbi de ankommande men vände sedan om och följde de resande som hedersvakt. Vid dörren väntade värden, klädd blott i en vid, hvit enteri, en slags kort skjorta, som dock gaf hans ansenliga gestalt ett fördelaktigt utseende. Hans uppförande förrådde intet af den lättsinnighet, för hvilken har eljest var beryktad, utan uttryckte värdighet ech förekommande artighet. Han hade samlat ett sällskap af högst ansedde män, för att, såsom Bell förmodar, låta de resande förstå, att han ej bekymrade sig om det bann domaren Haschirli öfver honom afkunnat och art han egde vänner lika väl som fiender. Det var sent på aftonen och de resande intogo genast sina rum, men följande dagen funno de allt beredt för len större fest. Invid en park af grofstammiga träd, hvaribland en skuggrik ek, hvars stamm tio persener knappt förmådde omfamna, hade man upprest en löfsal, smyckad med kransar och försedd med mattor och kuddar för gästerna. De derpå lägrade krigarnes ståtliga gestalter, hvilka nu syntes hvita sig efter sina mödor, och endast tänka på lugn och njutning, framställde en egen och intagande anbliek. En ung Bard sjöng, under ackompanjemang af ett slags mandolin, klagooch krigssånger med en känIsla och hänförelse, som vittnade att hela hans själ var intagen af det ämne ban besjöng. Han sjöng klagosånger öfver Pschuko-Bey, en ung hjelte, som stupat i kriget; hans röst var dämpad och sorglig, men vid slutet förstärkte han den och framsade erden med styrka och-snabbhet för att uttrycka häftigheten af sina qval. På samma sått svarade ehören, samma ungdom, som så stormande mottagit våra resande, men nu med armarne lagda öfver hvarandras skuldror, bildade en krets kring Barden. Selim-Bey, furste af Wana, den dödes anförvandt, som vid tillfället var närvarande, instämde i början i sången, men tystnade småningom och vände sig slutligen bort för att dölja sina tårar. oo ——nHiii RN