Aftonbladet – 9 februari 1841, sida 3

— r:NLSESnn on (Infördt på begäran.) Vid Orgelbyggaren Herr A. Josephssons Graf, Har du åter vunrt segerns pris, Mörka graf: hvem svepes i din linda; År du icke nöjd med vinterns is, Äfven vårens blommor vill du binda. Lifvet, kärleken och hoppet, allt bortrycker Döden ifrån ödets dolda nycker. Äfven dig, du saknade, han skulle skörda, Innan än din middagssol rann opp: Dock den Vises lagar må vi vörda, Fastän svinner för oss månget hopp, Och med dig hur mången föll och faller Inom dödens evigt slutna galler. Tidigt fyllde du ditt kall på jorden; Du oss gaf hvad nutid sällan fann: Öppen redlighet ech kraft i orden, Handling, vilja, som med dig försvann. Vid din bortgång du dock lemna låter Saknan, som vid grafven står och gråter. Barn och Maka, J här måste sakna Hvad Er kärast var, som var Ert hopp: Gråt Er smärtas tår, men sedan vakna; Genom sorgen se mot himlen Opp, Der er far och make vänligt blickar Och en helsning genem rymden skiekar, Hvile lugnt din kropp i jordens sköte! Sväfve glad din ande i det blå! När vi nalkas dig, flyg oss till möte, Låt oss slutas i din famn oeh då För oss till den Högste himlaburna, Som vid Palästina har sin urna.