Aftonbladet – 2 februari 1841, sida 3

Asiens varma öknar, tillegnade sig en viss bildning och bibehöllo under alla försakelser en grad af kroppsoch själskrafter, som till och med satte dem i stånd att uppträda som eröfrare. Den arktiska menniskan deremot kämpar, under nedtyngande omständigheter, för bibehållande af ett ; lif, som till största delen förflyter i natt och köld. Ingenting uppmuntrar honom vid den mödosamma inbergningen af sina förråd och de arbeten, han oundvikligt måste företaga till sitt skydd mot den fruktansvärda vintern. Känslelös för mildare rörelser skyndar han, sedan han tillkämpat sig det oumbärliga, till sin halft underjordiska koja, för att nedsjunka i en dof, själsdödande hvila, hvarefter ett solupplyst lands innevånare ej känna någon längtan. Såsom han icke hyser någon tillgifvenhet för sin kalla vistelseort, så skiljes han också utan någor saknadens återblick från ett lif, som åt honom endast medfört nöd och ansfrängningar, och, lik det arktiska årets lopp, efter en lång vinternatt, endast erbjudit honom några få ljusa dagar och deribland knappt on enda mMolmfri. Vintern zåcker i det norra Siberien fulla nio månader. Redan i September infaller en köld, som man i Tyskland skulle anse för utomordentlig äfvea i Januari; men hon tilltager så, att hon vid nyårets början uppnår 43 grader. Medeltemperaturen i den lilla fiskarebyn Kolymsk är 8 graders köld. Midt i vintern upphör luften nästan att kunna inandas. Han tyckes hafva blifvit för tjock att kunna nedtränga i lungorna och väcker i dem och i munnen kännbar smärta. De få djur, som våga öfvervintra här, försvinna då i hålor och isremnor eller förfrysa. De vilda renarne söka värma sig derigenom att de tränga sig tätt tillsammans och blifva knappt varse jägaren; och när korpen, den största af de der uthärdande fem fågelarterna, med synbar möda genomskär den tjocka luften, utmärker en dunststrimma dess väg och förråder att i honom ännu finnes lifsvärma. Det varmare hafvet utdunstar på öppna ställen en blåaktig dimma; sjelfva snön ångar och de isskilvor brista, hvarmed man tillstänger hyddornas trånga dagöppningar i stället för glas, som spricker vid ringaste kyla. Med Novembers slut börjar den 38 dagar långa vinternatten. Norrsken af utomordentlig skönhet och storhet göra väl henne dräglig; imedlertid herrskar ofta ett 60 timmars ogenomträngligt mörker, när nordanstormar med oemotståndligt våld nästan nere på marken framdrifva de tjocka snömolnen. 1 Februari och Mars uppnår kölden sin högsta punkt och hindrar då sjelfva den otroligt härdade infödingen från alla försök att genom jagt afbjelpa den förfärliga brist, som de flesta år åtföljer vinterns andra hälft. Ingen vänlig vår följer på denna rysliga tid, ty naturen förblifver död ända till den korta och njutningslösa sommarens inträde. Öfvergången från den ena årstiden till den andra utmärkes ej af de företeelser, som i mildare zoner åtfölja våren. Här finnes hvarken vår eller höst, utan existera endast iinfödingarnes tideräkning, hvilka anse som en vår den tidpunkt, då solen börjar visa sig öfver horizonten, och sätta höstens början 1 de första dagarna af September, då redan de största floderna tillfrusit. Den så kallade sommaren ger ingen ersättning för vinterns längd och :hårdhet. Den låga solens strålar falla flackt utan värma och lifvande kraft på de vinterliga fälten. 1cke desto mindre hälsar dessa nejders, bland aldrig smältande snö uppväxta menniska def sta ljumma dagarna, med en eljest hos henne ytterst sällsynt glätdighet; men äfven denna korinfinna sig nemligen otaliga myggsvärmar, som förbjuda hvarje lugnt vistande uti friska juften och tvinga renarne att vandra till hafskusten och dess isberg. För menniskan återstår intet annat val, än att antingen sitta overksam mellan kärrens stingande insektmoln eller gömma ! sig i hyddans qvafva luft. Denna plåga är så j känrbar, att den ovane främlingen nära kommer i frestelse att önska vintern tillbaka, som ; åtminstone tillåter den, i fyrdubbel pels, invidsträckta resor på släde. Ehuru omvexlingen i den atmosferiska temperaturen hvarken är stor eller hastig, så åstadkommer hon likväl de fruktansvärdaste företeelser. Med den yngre hafs-. isens uppbrott börjar ett slags uppror, mot hvilket alla dylika fenomener i mindre kalla länder kunna anses obetydliga. Ismassornas brakande liknar oafbrutna salfvor af det gröfsta artilleri. egen tyngd tvingar dem att falla. rar och skjutit de flesta istyckena öfver hvarandra i långa rader af kullar, som vid kusten utgöra en evig, mer än alla andra, för pelsjägaren hinderlig mur. Menniskan äger, framför alla andra varelser, förmågan att med jemförelsevis större lätthet kunna foga. sig efter alla klimat. Den vid TIshafvet boende Jakuten kallas af sjelfve den Siberiske Ryssen en ajernman,. Han är så härdad, att han vid 20 graders köld kan sofva i fria j PES STONER SE) RPRERSPESSIPOVINET SRGENDE VI FEN: Be FESC STEN) LJ ELSNTR LJ fet ta vederqvickelse förbittras för infödingen; snart svepte alt företaga korta vandringar till fots och De tyngsta isskifvor upplyftas af det! stormande hafvet och stå lodrätt till dess deras! Rn strid om ömsesidig tillintetgörelse, förd af j,5ekrafter,! fortfar till dess hafvet befriats från sina fjättÅ