Aftonbladet – 2 februari 1841, sida 3

WRANGELS RESA TILL SIBERIENS NORRA KUSTER. (Forts. fr. gårdagsbl.) Der, hvarest slutligen bergen nedsjunka till kullar, börjar en vidsträckt, ända till Ishafvet gående, slätt. Oöfverskådlig utbreder sig här öknen. Moras af 40 till 20 (Tyska) mils bredd, som endast om vintern kunna med säkerhet beträdas, omvexla med stensådda sträckor, hvarest lärkträdet, af kölden hopkrymdt till en dvärg och nedtyngdt af stormen, kryper längs marken med en knapp fingertjock stam. Källor, frarabrytande liksom i Arabiens sandöknar, låta oaser uppkomma med likväl endast relativ fruktbarhet, och sålunda finnas midt i de frusna hedarna enskilda ställen, hvarest, under en klippas skydd, på torra marken en spannhög ros, den vilda tbhimian och förgät-mig-ej blomstra. Der endast gulaktig träskmossa och svart torf eller ett evigt istäcke träffas, kan en sådan plats icke utan skäl anses som en slags Hesperidisk trädgård, och visas af de tarfliga infödingarna för främlingen såsom ett skönt ech sällsynt under. Man anser en sådan sommar för serdeles fruktbar, då lingonet mognar, hvilket likväl endast sker på ställen, liggande i skydd för vinden och med sitt ris bidrager till de sparsamma vwvinterförrådernas ökande. Bristen på hvarje högre vegetation skulle förbjuda menniskan allt varaktigt vistande i ett land, der sommaren knappt räcker 6 veckor och ganska kännbar köld redan infinner sig i medlet af Augusti, om icke floder och hafsströmmar kastade i land en mängd uppryekta träd, som härstamma från sydliga och sydvestra provinser ech lemna den arme hyperborern medel att uppbygga sin koja och underhålla den ständigt oumbärliga elden. Äfven med de inskränktaste anspråk finner denne det ofta svårt att upptäcka ett ställe, der han kan nedslå sina bopålar, ty utom träsken intages markens yta för det mesta af så kallade Tundras; så benämnes en slätt, som åt landssidan stöter intill de med evig snö betäckta bergen, på andra sidam förlorar sig i hafvets is och utan all vegetation endast är uppfylld med kringspridda klippblock. Ögat tröttas genom denna ökens oupphörliga enformighet, spejar förgäfves öfver klippor och isstycken ända till korizontens kant, men utan att der finna någonting bättre, och skulle, om det vore möjligt, vända sig bort från en anblick, som eiinrar om ett lif utan glädje och hopp, och är i stånd att sänka äfven den kraftigaste menniska i svårmod. Årstidernas vexling, i fall man här kan nämna någon sådan, då endast sex mildare veckor ligga mellan tvenne vintrars början och slut, medför ingen vänlig förvandling öfver denna naturens ofantliga graf. I de något sydligare nejderna öfverraskas åskådaren genom mängden af djur, som ej stå i något förhållande till den ringa vegetationen; de upplifva något vandrinsen genom mMmenmniskotoma öknar oeh äro en rik