Aftonbladet – 22 januari 1841, sida 3

ech dessutom en öfversättning af Miltons aFörlorade Paradis, i Eddans versslag. Sistnämnda arbete fulländades i hans lilla, dunkla bonirg, under tryckande omständigheter och afbrutet af mödosamma göromål, utan någon utsigt till dess möjliga utgifvande. Thorlaksons årliga inkomst af sina båda pastorater utgjorde knappast 30 Rår, hvarmed hen dessutom måste betala en adjunkt. Man erkände likväl allmänt detta arbetes förtjenst, hvilken ännu mera ökes genom de brydsamma förhållanden, hvarurder det uppstått, fastän det mera kan anses för en efterhärmning, än för en öfversättning. Det är hållet i tonen af Völu-spa ech de öfriga Sämundska qvädena. hvari han var fullkomligt mästare, ehuru visserligen det korta, afbrutna versmåttet icke svarar mot det engelska originalets lynne. Dessutom har han också öfversatt Popes aEssay or munn, som utkom på Island, och var redan öfver 70 år gammal, då han oaktadt sin tilltagande bräcklighet, sysselsatte sig med en dylik bearbetning af Klopstocks aMersiasp. Han dog 1810, sedan han koit förut erhållit en skänk från det Londonska Literary found soctety, men sannolikt begiagligen för sent, för att lätta det armod, som förföljt honom under hela hans liftstid. Konst och Teaternoliser. — Bland de underdjur i konstverlden, förutan hvilka de stora eller, som man kunde kalla dem verldsteatrarne i Paris och London numera icke tyckas kunna bestå, sysselsätter den Tyska sängerskan Mile Heinefetter för närvarande den cleganta verlden i Paris. Denna unga fiicka, för närvarande 20 år, som lika med den ryktbara tragiska skådespelerskan Mille Rachel är af Israelitisk härkomst, har nu ändtligen uppträdt på den stora operan i den stora staden, sedan hon i ett helt är förut studerat Fransyska språket på teaterdirektionens bekostnad, som för denna artighet serskildt betalat henne 20,000 francs. Underrättelsen härom, bekantgjord genom alla tidningar, har icke kunnat undgå att verka såsom en vålgörande puff för direktionen, och publiken har rifvits och slitits om biljetter värre än någonsin. För öfrigt synes Mile Heinefetter just skapad att göra uppseende bland Parisarne och i detta afseende förstå sin sak rätt väl. För att göra henne desto mera intressant, låta hennes vänner under hand och i tysthet hela yverlden veta, att honär ett slags hittebarn, som i sin spädare ålder sjungit romanser på gatorna i Mainz och Köln, hvaraf i sjelfva verket intet ord är sant. Sjelf för hon en train såsom cn prinsessa och drager derigenom än mer på sig den gapande hopens biickar: hon har, säger en feuilletonist, ett hotel på Ruc de la Breviere, möbleradt med kunglig prakt, ekipager, magnifika hästar, pudrade lakejer, allt i den hvassaste stil. Maken till lyx hos en aktris har man icke sett sedan Mille Sophie Arnould. Den kan väcka afund hos sjelfva Rotschild. Hvad operadamerna angår, tillägger feuilletonisten, kan ni väl begripa att de magra af harm. Huruvida någon rän af komsten bland bankiererne bidrager till den nya talangens utomordentliga representation, omförmäles icke. — Samma feuilletonist, efter hvilken vi berättat det föregående, nämner i afseende på Mlle Rachels återanställande vid Theatre Francais, att hennes far derför fordrat en försäkran på 400,000 francs årlig inkomst i 20 år. Han vill icke rabattera, ehuru frågan endast är om en obetydligare summa. cOm ni inte vill gå in på mina vilkor, säger fadren, aresa vi till landsorten och utlandet. Detta går välan för en tid, tillägger feuilletonisten, men man vet att öfverallt mottager man artister med utmärkelse cendast så länge passet är utfärdadt i Paris, och ett pass gäller endast ett år. — Renaissance-teatern i Paris skulle börja sin repertoir detta år med en ny pjes, med titel Het var en vång en Kurgoeh en Drottning, men denna pjes blef af censuren förbjuden, såsom det berättas, för att icke misshaga hofvet i Windsor. I London gifves deremot en pjes, som kallas: Den Franska tuppen gal och slåss: icke, uti hvilken man örfilar Frankrike på begge sidor.