Aftonbladet – 22 januari 1841, sida 3

Någon kärlek för det tyska fäderneslandet eller för någon tysk stat särskildt finnes icke i dessa provinser, och om en patriot, då han hört en Liffländares klagan öfver Ryssland, fölle honom om halsen och sade: bröder! räcken oss handen, förenen eder med det tyska förbundet, skulle han icke blifva litet förundrad öfver omfamningens kalla besvarande. Den enda stat, som kunde komma i fråga här, vore Prussen; dess närhet, likheten i förhållanden, de historiska minnenas gemensamhet i de båda länderna, hvilka under den tyska ordens tider stridde för ett gemensamt intresse och voro förenade till ett politiskt helt — detta kunde stämma sinnena för Preussen. Men huru olika äro icke dessa båda, på lika sätt uppkomna stater? Preussen har i allt följt med sin tid, gjort alla stånd lika, inskränkt adeln, borttagit städernas medeltids-privilegier, insatt judarne i deras menskliga rättigheler, upphäft korporationerna,. alldeles utrotat lifegenskapen, tvungit grefvarne och baronerne att skatta och uppställa rekryter, och sluteligen har det fullkomligt germaniserat de slaviska och lettiska folkslagen i riket. Ostersjöprovinserna deremot qvarstå ännu i medeltidens halfceivilisation; städerne hafva sina senatorer och högvisa råd, adeln är i allt skild från borgrarne, som vatten från eld, fri från afgifter och krigstjenst och, oaktadt den nominella upphäfningen af lifegenskapen, oinskränkt herre öfver sitt folk och sina bönder. I intet tyskt land är tillståndet så likt det under medelåldern som i de tre tysk-baltiska hertigdömena. En förening med Preussen är således icke att tänka på. Bönderna skulle till och med uppresa sig emot de preussiska skolmästarne; adeln tänker, då man talar med dem om Preussen, endast på hvad som händt adeln der, d. v.s. på indragandet af dess företrädesrättigheter. Hvad skulle en liflländsk adelsman göra, om han nödgades skyldra bredvid en theologixe-kandidat, en handtverkare eller krämare? han skulle sörja eller skratta sig till döds. Nej, heldre Ryssland — med dess dåliga domstolar, med dess korruptibla domare, dess anti-tyskhet, dess hat mot tyska privilegier, men också med dess ringa skatter, dess storhet, med dess förtroendeväckande makt — än Preussen med dess ordning, dess rättvisa, dess höga tull och dess skolmästeri. Preussen vore ej att leka med, man kunde ej undgå att lyda dess påbud. Med Ryssland åter cabalerar man, mutar, intrigerar och petitionerar; man erhåller då och då några oförutsedda slag, men har alltid tillfälle att taga igen skadan — derföre heldre Ryssland än alla tyska stater tillsammantagna. I Petersburg äro Kurländarne ansedde för oroliga bufvuden, vänner till Pohlen, ja i Moskwa till och med för Buntowtsehiki (revolutionäre). De kurländska herrarne äro väl stolta, lättretade och häftiga, stå mera på sin rätt än Liftlåndarne samt säga friare ut sina tankar, men nogare granskadt är ej detta af någon betydelse. Under sista pohlska kriget pröfvades Kurlands trohet och befanns pålitlig. De nästgränsande länderna stodo i ljusan låga ,provinsen var utan ryska trupper, men förhöll sig dock stilla, ja den bidrog till och med att, så mycket den kunde, släcka branden. Deraf kan man förklara, att Östersjöprovinsernas inbyggare, under det de inomlands glöda af antirysk ifver, visa sig som goda Ryssar i Tyskland och på allt sätt prisa och upphöja sin Regering, sin kejsare, sin politik samt till och I med den ryskx nationen, hvilken de berömma sig att tillhöra. Ty 1 politiskt afseende äro de mycket mera antityska än i nationell anti-ryska. Frågar man någon från Östersjöprovinserna, som ej vill tillhöra Tyskland och ej heller är riktigt nöjd med Ryssland, hvad han då helst vill, eller frågar man sig sjelf detta, så är det icke svårt att gissa hans verkliga önskan, nemligen att de gamla goda tiderna måtte återkomma. Man ville gerna åter hafva frihet i handel och vandel, inga tullafgifter, inga rekryter eller skatter, utan, såsom det var fordormdags, fribet att komma och frihet att gå, i spetsen för staten en hertig eller ordensmästare, för hvilken adeln kunde förbittra Regeringen efter bjertans lust, lifegna hönder, högvi isa senatorer, välloflige tyska rätter. Med ett ord Öslersjöprovinserna önska, alt den gode guden ville låta medeltiden återkomma oförändrad. Men de betänka icke att delta ej står i sjelfva den höga Jofurs makt; tider och händelser framgå ohämmade äfven öfver deras små , fordom så lyckliga hertigdömen. —— MM — AA AA Den nuvarande isländska litteraturen. I intet land, som tillhör den europeiska kulturen, står den existerande bildningen i ett sådant förhållande till bildningsmedlen, som på Island.