Aftonbladet – 19 januari 1841, sida 3

darne, och på den. gemensamma frågan svarades ofvan ifrån: vi hafva stött på grund. Fasan af dessa ord ökades, efter det att alla lampor och lanternor blifvit splittrade, af det allmänna mörkret och den vilda omkastningen af alla, i de serskilda rummen uppställda effekter. Sedan jag ändtligen — efter många fall under fartygets olideliga stötningar — hunnit påkläda mig och lyckligen uppkommit på däcket, såg jag vid morgongryningeu, till icke ringa tröst, att vi icke stött på långt ute i hafvet, utan blott voro 60—0380 steg ifrån land. Men frågan var ännu om huru vi skulle kunna komma dit och om fartyget. kunde uthålla stötarna af vågorna eller söndersplittras innan man hann rädda de 600 menniskolif, som berodde af det. Alla trängde sig upp på däcket; och ofta blefvo vi på en gång nedkastade, under det att vågorna betäckte hela skeppet. Först sprungo fem turkar i båten och länge följde våra blickar dem, för att utröna om de, i trots af de häftiga bränningarna, skulle komma fram till stranden och då kunde anvisa de qvarblifna en väg till räddning. Men desse fem tänkte endast på sig sjelfve, lemnade båten vid stranden och ilade upp i bergen. Under tiden hade spetsen af bogsprötet ännu mera närmat sig till landet och en bebjertad matros sprang med en stark lina öfver bord och uppnådde lyckligt land, på det sätt att han med sällsynt själsnärvaro följde en åtstranden störtande våg. Vid linan blef genast ett ankartåg fästadt, som halades till land, fastgjordes vid första tjocka trädstam och bildade den första kommunikationen ifrån det strandade fartyget med fasta landet. En matros och en turk vågade sig först ut på dennaluftiga och tillika våta brygga, ty ehuru nära 30 fot hög öfver vattnet, spolades hon nästam beständigt af vågorna. För matrosen lyckades det; men Turken, som förlorade sansen, blef af de begge matroserna med svårighet och nästan liflös, uppe dragen ur vattnet. Trängseln vid tåget var ej stor; ty de flesta hade ännu mer förtroende för skeppets styrka än till sina egne krafter; men några af Österrikarne och sedan några Turkar, begagnade detta sätt att komma till stranden. Många som krafterna sveko, eller som ej hade mod att anförtro sig åt vågorna, hängde hela minuter med utsträckta armar under tåget, tilldess den från land återkastade vågen medförde bistånd af de redan räddade, Tyvärr var likväl förlusten af många menniskolif att beklaga. På skeppet blefvo imedlertid alla master och stänger aftagna, och ifrån det ställe, der det satt? djupast, ett slags brygga lagd till stranden. Vrakets häftiga rörelse gjorde likväl, att mången på flera stegs afstånd blef återkastad. Det Turkiska manskapet tycktes dock helst taga denna vägen och gjorde den stridig för de qvarvarande Turkarne. med det anstötliga utropet af Giaur. Dessa åter vidtogo med mycket lugn alla anstalter till effekternas räddande, lemnade sist af alla fartyget, och kommo alla lyckligen i land. Vi hade nu undkommit med lifvet, men på bedröfvelsen var ännu ej ända. Genomvåta af hafsvattnet, stodo vi i det dystra vädret och i den kalla nordanvinden, på en obekant, med två fot djup snö betäckt strand, utan förfriskningar, utan torra kläder, utan tak öfver hufvudet. Stormen rasade förfärligt och vi irrade omkring på måfå, i det svåra snöyret, ända till dess vi efter tvenne timmars qval uppnådde byn Armadli, midtöfver Mendaina. Nu tillbringade vi de första tjugufyra timmarna, inpackade i eländiga stugor, i det pinsammaste tillstånd, och med en högst usel föda. Följande dagen blef lugn och vi besökte skeppet. Ehuru vi uppbrutit mycket tidigt, hade likväl en afdelning Turkiska soldater förekommit oss, och kastat sig öfver de qvarvarande effekterna, såsom en röfvarhop. Icke utan möda och isynnerhet med tillhjelp af det Dalmatiska manskapet på Seri Perwas, lyckades vi slutligen att drifva plundrarne från fartyget. Likväl bör man till heder för de Osmanska trupperna nämna, att af de 550 endast 250 voro regulicra, hvilka uppförde sig mycket lofvärdt. Återstoden var landtvärn (Redif), af hvilka icke mindre än 450 man med sina officerare den påföljande natten rymde utur byn, emedan Bin-Baschi hade anbefallt visitation efter de bortstulna sakerna. Vi beslöto nu att till lands återvända till Konstantinopel, men Bin-Baschi vägrade oss hästar, emedan det nu bällregnade och han dessutom hade den öfvertygelsen, att de förrymde soldaterna skulle öfverfalla oss på vägen. Under tiden fingo vi temligen reda på våra saker; kunde få någorlunda tjenlig föda af den bergade skeppsprovianten och blefvo alltså villigt qvar till följande dag. Den lilla Tyska karavanen var redan resfärdig, då ankomsten af tvenne nya ångbåtar ännu en gång tillbakahöll oss. Den he skulle afhemta Seri Perwas, hvilken redan stod nästan helt och kållet under vatten. Den andra, tillsänd oss af Österrikiska ministern, förde oss lyckligen på fem timmar till Konstantinopel. Skeppsbrottet kunde i alla afseenden kallas lyckligt; ty hade vi strandat 400 steg ät någondera sidan, skulle vi hafva stött på branta klippor, der vår undergång hade varit ohjelplig. Samma stormiga natt förgingos sex fartyg i sjelfva agyllene hornetp, hvarvid den besynnerliga händelsen inträffade, att en kock, som bortrycktes af en störtvåg lyckligen kastades i land, under det att skeppet sjönk. På aCrescent åter, som kom ifrån Trapezunt genom Pontus Euxinus, blefvo flera passagerare slungade öfver bord af störtsjöarne, några förfröso och tvenne föllo af fruktan i vansinne. Ibland de talrika offer, som denna natt skördades af afgrunden, och hvilka ännu ej äro fullständigt kända, var Ryska ångfartyget cNewa, ifrån hvilket endast) 49 menniskor Jyckades att rädda sig. Dies ire, dies illa! — Huru vår Herre slraffar smugglare. Till