Aftonbladet – 19 januari 1841, sida 3

ES BLANDADE ÄMNEN. Ångfartygets Seri Perwas, strandning i Marmora sjön den 2 December 4840. (Utur ett bref från Konstantinopel, infördt i en Tysk tidning.) aDen storm, som rasade om natten emellan den 4 och 2 December, kommer att utgöra en epok i Levantens haf. Lycklig den, som på denna tiden var trygg uti en gästfri boning, och cj blottställd för de lössläppta elementerna! November månad var för innebyggarne af Bosforens stränder en den vackraste vår. Ångarnes friska gröna, trädgårdarnes nya blomsterprydnad och höstsädens ovanliga glans hade kommit många clycksaliga, att ångra, det de så tidigt inflyttat i sina vinterpalatser. De kloka, af hvilka det äfven finnes en och annan i Konstantinopel, blefvo nu så mycket mera misstrogne och fördubblade sina omsorger för vinterklädnaden och kammaruppvärmningen, för dörrars och fönsters täthet, 0. s. v. Tag er i akt, hette det nu, så mycken godhet af himlen erhåller man vid denna tid, i granskapet af Svarta hafvet, aldrig ostraffadt — vi få betala den. Den första Turkiska Påskdagen (den 26 November) var den atmosferiska vändpunkten. Efter dagens svalka blåste om aftonen en vinterstorm ifrån Balkan: blåst och regn hela natten samt de begge följande dagar; blomstren föllo och en märkbar kyla inträdde. Den 29 såg man solen stundom skymta fram, men deremellan åter mörker och snart föll den första snön. Den sista November var redan i Konstantinopel full vinter. De mörka cypress-skogarna, det gröna löfvet på vinrankorna och buskarna vid Bosforen, kontrasterade underbart med den iskalla luftströmmen och den hvita jordbetäckningen, under hvilken så oförmedadt den byzantiska eftersommarens leende döljde sig. Annu var det tid för fartygen att fly till land; men snön föll natt och dag i tjocka flingor och sydliga vindar blåste. På samma gång kom underrättelsen om de Egyptiska truppernas uppror i Jerusalem, och insurgenternas nya framgångar och om Ibrahims betänkliga ställning. Ett ångfartyg, med 550 Turkiska soldater om bord, låg den 4 December segelfärdigt i cgyllene hornet,. Middagstiden vände sig vinden plötsligt till nordlig, och oaktadt frost och snöglopp sände Paschan i Scutari befallning att lätta ankaret och att, emot alla sakkunnigas råd, styra åt Syriska kusten. För denna expedition hade foarst den starkare byggde Österrikiske ångbåten Crescent blifvit hyrd; men den kom icke på utsatt tid tillbaka från dess resa på Svarta hafvet. Under sådana omständigheter tog regeringen i sin tjenst ett annat, stort och äfven välbygdt ångfartyg, som förtjente allt lof undantagande sitt eget namn SeriPerwas (den snabbflygande) emedan machinen, churu af 420 hästars kraft, likväl icke var i förhållande till fartygets storlek. Detta ångfartyg blef icke endast öfverfylldt; tyngden verkade äfven, då allt manskapet var på öfra däcket, mycket skadligt på dess rörelse i stormig sjö, hindrade matrosernas förrättningar och var äfven farlig genom öfverlastningen. Kaptenen gjorde genast föreställningar emot afresan, så väl för den ögonskenliga faran vid alla tecknen till en häftig storm, som i anseende till de besvärligheter, som det sammanträngda, all rörelse beröfvade och åt det förskräckliga yrvädret till pris gifna manskapet hade att uthärda. Paschan lade ingen vigt på dessa skäl, utan förebrådde strängt alla dem, som understödde kaptenens betänkligheter, samt befallde att genast lyfta ankar. Om bord befunno sig flera högre och lägre Österrikiska officerare, diplomater samt några konstnärer, som ämnade sig till den Österrikiska eskadern i Medelhafvet. Vid nattens inbrott, dubbelt mörk och förskräcklig genom nor danvindens snöyr, styrde vi ut ur hamnen. Knappast inlupet i Marmorasjön, blef fartyget anfallet af den rasande stormen. Kaptenen samlade genast officerarne, för att rådslå om hvad man borde företaga; ty machinernas oförmåga var redan tydlig, emedan de knappast gjorde 20 slag i minuten och fartyget, i stället att gå fram, dref beständigt ur sin kosa. Man beslöt, i början, att försöka ankra vid S:t Stephano, på Europeiska sidan, under lä af landet, men då detta icke lyckades, ville man söka uppnå Mundandaviken på Asiatiska kusten. Denna nattens fasor kommer jag evigt att minnas. Al menniskokonst förnekade snart sitt bistånd, och Seri-Perwas dref omkring i det djupa mörkret, fortryckt af den isiga stormbruden, såsom en vanmäktig Ilekboll för det uppbragta elementet. Brakandet i de af stormen piskade skeppsväggarne var så förfärligt, att slutligen de vandaste sjömän förtviflade om räddning och med hvarje slag af vågen väntade fartygets söndersplittrande. Mest beklagansvärdt var, de på fördäcket sammanträngde Turkarnes öde, hvilka föllo liksom varubalar i hopar på den sjunkande sidan af fartyget. En tung ankarketting blef af stormen kastad öfver bord och drog tillika med sig fem Osmaner i det gräsliga mörkret. Inuti salongen var nästan allting sönderslaget, och endast med möda kunde vi fasthålla oss på de trånga lägren. Emot dagens anbrott följde i hast en så häftig stöt, att allt tycktes gå i spilror.. Framstammen satt fast, under det att den andra åt sjön vända sidan, afvexlande, genom vågornas kraft, svängde sig högt i luften och sedan åter sjönk ned i djupet. Ingen kunde mera tvifla