Aftonbladet – 8 januari 1841, sida 2

Biet, dess öfriga uppsatser i samma ämne oberäknade. Men det är ej nog att vara lefvande och välskapad; det fordras äfven en viss uppfostran för att gälla något här i verlden: KonstitutionsUtskottets förslag har alltså för andra gången trädt ur fädernehuset, utrustadt med detta nya lefnadsvilkor. Vid den offentliga examen, som nu förestår det hos Ständerna, kan samma underverk, som återväckt det sjelf till lifs, möjligen komma de. 6 Biartiklarne tillgodo, och ställa dem fram såsom mentorer vid förhöret. Det vore då under tiden kanske ej onyttigt, att underkasta dem sjelfva en liten prelimirärtentamen, för att upptäcka deras behörighet till Mentorsbefattningen. Till undvikande af all täflan med dem i vidlyftighet, skola vi dock, så godt först som sist, uttala den öfvertygelssen, alt hvad värde de kvanaäga i och för sig sjelfva, så kunna de dock icke göra något slags anspråk på tillämplighet i Konstitutionsfrågan, sådan som denna nu mera blifvit beskaffad. Genom den enda, såsom ledande för Sveriges representationssätt nu mera formligen godkända, grundsatsen, att någon sfelfskrifvenhet icke kommer dervid 1 fråga, är det nya representalionssättet så helt och hållet afskildt från alla föregående, utan undantag, alt något samband dem emellan ej vidare kan finnas eller uppgöras. Och det är likväl vid ett af dessa, vid 4809 års, som Insändaren i Biet velat qvarhålla oss, förmodligen till följd af någon egen, men för nationen okänd, erfarenhet om dess brukbarhet till vissa ändamål. För att ådagalägga detta representationssätts företräden framför de äldre, har han skildrat riksdagsförhandlingarne sedan 4772 och dessas följder, men ej mera; likasom inga andra riksdagar förtjent att omnämnas. Blott i förbigående och med förkastelse vidrör han frihetstiden och sambällsskicket näst före denna. Stadnar man inom det område af häfderna, som han på detta godtyckliga sätt inhägnat till bele åt sin hjord, så kommer man väl ganska riktigt till den punkt, dit han vill leda, nemligen förståndet af 1809 års representationssält; till följd af den bekanta regeln: i de blindas rike är den enögde kung. Men måste man stadna der? Hvarföre måste man?... Det lösa skälet af någon likhet emellan 4809 och 1789 reducerar sig till ett syskontycke af intrig och despotism, ej af författningsenlighet; detta skäl håller följaktligen ej stånd när det betraktas närmare. Vill man höra Svenska historiens vitsord öfver representationssättet i landet: hvarföre ej rådfråga henne ostympad och utan att förläna oraklets prerogatif åt något visst årtionde eller århundrade eller någon viss regeringstid? — När man genom vittnesmål vill söka upplysning, så är man 0oberättigad att jäfva vittnen efter godtycke. Så har likväl Insändaren i Svenska Biet förfarit. Vi ämna ej följa hans exempel; och vi kunna undvika det utan någon afskräckande omständighet. Vi påstodo, att vårt fäderneslands historia har alldeles ingenting att upplysa öfver representationssättet, så snart man en gång afgjort, att sjelfskrifvenhet ej får ingå såsom grund derför; detta påstående är lätt bevisadt, om man förut kan ådagalägga, alt all representation i Sverige, från den äldsta till den nuvarande, berott på sjelfskrifvenhet, ehuru mer eller mindre direkt. och härtill fordras ej någon vidlyftig slutledning. AE NHNTIrrr AT TTNNVINEGC AA PR NE