Aftonbladet – 7 januari 1841, sida 2

ten och dervid bemärkt drängen Otto och en an-j nan dräng tillkomma med besagde packor, som) upplagts på 2:ne till mötes varande stegkärror,: hvilka med varorna tagit vägen till Hindricsdahl, men ej kört fortare än att Wiborg, som färdats samma väg, kunnat följa dem med ögonen och bemärkt packorna aflossas vid Danviks kyrkogårdDe tomma kärrorna hade sedan kört fram åt staden och Wiborg fortsatt sin väg ät Hermansdahl: På frågan upplyste Wiborg vidare: att Rättaren Malmström, då varorne hemtades äå Utön, yttrat: nu finns ej mer än 33 packor — 530 äro hämtade förut; att Norrman dagen efier beslaget, tillsagt Wiborg att besöka Andersson, som, vid Wiborgs ankomst, i närvaro af Norrman, uppgifvit sig hafva genom beslaget förlorat 4000 Rdr Bko och frågat Wiborg om Norrman så värdslöst behandlat Anderssons berörde saker, att förlusten deraf uppkommit; att Skepparen Ernlund för Wiborg berät-: tat alt han, efter det varorna kommit till Brunn,! träffat ett bud från Andersson, som frågat om va-, rorna kommit; att det varit drän,en Abrahams-i son och Murarecn Maynussor, som kört besagde 41 packor irån Kohlbotten. 2:0 G asmästaren C. M. Norrman sade sig icke. hafva tagit någon befattning med ifrågavarande gods: eller äga sig något mera bekant derom, än att Norr-; man och Wiborg, aftonen före beslaget, på Wiborgs, bjudning seglat ut till Hermansdahl, der Wiborg tyckts hafva haft mycket att syssla och qvarstadnat,: hvaremot Norrman seglat hem; att, då Wiborg nägra dagar derefter träffat Norrman hade Wiborg! yttrat: du hade satans brådtom sist, annars kunde du förtient nägot, och på Norrmans fråga, hvad det varit för slags förtjenst, tillagt, att det varit nägra saker, som Wiborg skucle smugla in åt någon, utan att dock namngifva denna person; samt slutligen att Wiborg en afton nägra dagar derefter inbjudit Norrman på källaren Lejonet, och då yttrat, att han, för att åtminstone få med af duet smuglade godset, angifvit detsamma, churu en vaktmästare skulle för syns skull framstå såsom aungifvare. Norrman nekade för öfrigt till hvad som förekommit emot honom, hvilket gaf aktor anledning yrka, att Norrman skulle nästa rättegångsdag medhafrva bevis från vederbörande presterskap, att han ordentligen begagnade och förstod vigten och värdet af nådemedlen. 5:0 Extra Sprutlagaren vid banken Johan Juh:in, 4:0 Muraren Anders Magnusson, 5:0 Fodermarsken tiammaröberg och 6:0 dess brodor Lara Aåbrahunm.sOn sade, att deicke hade sig något bekant, som kunde lända till upplysning, rörande ifrågavarandeangifvelse. Abarnamssun tillade, att han aldrig varit vid Kohlbotten eller vid Danviks kyrkogård, ännu mindre derifrån celler dit forslat några varor. tsamimarberg medgaf, att han visserligen uthyrt häst och åkdon till åtskilliga personer, men tillade att han el kunde namngifya dem. Handlanden Andersson hade aldrig, Hammarberg veterligen, hvarken sjelf eller genom annan person lätit reqvirera någon häst eller äkdon för att begagnas till Koblbotten och Danviken. Vid målets återföretagande din 15 påföljande Oktober fortsattes vittnesförhören, hyarvid följande förekom. Aktor begarde att före vittnesförhöret få uppläsa en skrift, afseende betydelsen af den ed vittnena sknolle gå, emedan han såsom menniska och embetsman ansåg sig förpligtad, att fista vittnenas uppmärksamhet på edens vigt, men Häradshöfding Möller bestridde det och rätten ansåg det icke med en laga rättegångsordning öfverens, att vittnen på en gäng voro tillstädes, vid domstolen vid andra tillfällen än då de, efter hvar för sig afiagda viltnesmäål, ytterligare tillfrågades och med hvarandra konfronterades. Häradshöfding Möller tillsporde derefter Wiborg, hvilken person han besökt vid Kohlbotten och hvarföre han på en så olämplig tid som natten åtfoljde kärrorne från Kohlbouen till kyrkogården, med anledning hvaraf Wibory till sin förra berättelse tillade följande: Då Wiborg och Glasmästare Norrman på aftoncn uppehållit sig vid Hermansdahl, hade Norrman bedt Wiborg gå till Koblbotten, som ligger ungefär , timmas väg från Hermansdabl, för att tillse om nägon bät ditkommit från Brunn med packor och säckar. KI. 4 på natten hade Wiborg derefter begifvit sig till Kohlbotten, dit Abrahamsson och Magnusson ungefärligen vid samma tid kommit körande med en grå och en brun häst och pälassat packor och säckar. Wiborg hade ätervändt till Hermansdahl och några minuter före Abrahamsson och Magnusson ankommtt till DanI viks kyrkogård, der han dock ej stadnat eller afbidat deras ankomst, utan, sedan han från yttersta backen ät Hermansdahl sett patkorna aflastas, MagI nusson qvarstadna och med dem taga befattning samt Abrahamsson med hästarne begifva sig ät staden, nedgätt till Hermansdabl och underrättat Norrman om förhållandet. På Wiborgs frågan hade Norrman svarat, att varorna tillhörde Andersson. Norrman hade sedan begifvit sig framåt Danviks kyrkogärden, men efter en stund äterkommit. och med Wiborg rott öfver till Djurgården. Wiborg kände ej närmare innehållet och beskaffenheten af varorne, till hvilka Andersson, enligt egen uppgift, var ägare. I Abrahamsson och Magnusson bestridde sanningen (af Wiborgs uppgifter. Wiborg tillspordes af Här I radshöfding Möller, om han bestämdt visste, att de packor som aflossades vid kyrkogården, voro de Isamma som sedan togos i beslag, hyartill Wiborg I svarade, att, efter hans förmodan, kunde de i beIslag tagna ej vara andra än de ifrån kärrorne 105sade, och att Andersson dessutom uppegifvit, att desamma voro honom tillhörige. Häradshöfding Möller bestridde Rättaren Malmströms och Östergrens samt drängen Erikssons hörande såsom vittnen, på den grund, att de voro InIspektor Forsmans tjenstehjon, emedan Forsman, såIsom förvaltare af Utö grufbolags egendomar, antog loch afskedade alla derunder hörande arbetare, till hvilka Forsman således stod i husbondes förhållande. Detta bestridde aktor, på den grund att de åI beropade vittnena af bolaget, hvars tjenare Forsman I sjell vore, men ej ur Forsmans enskilda tillhörigIta ah älla Ikast och lön och säledes ej Vore Fare.