Aftonbladet – 7 januari 1841, sida 2

jande dagen hade Nährström och Friberg enligt den sig så kallade Anderssons tillsägelse, begifvit sig till dess hemvist i huset N:o 40 vid Westerlånggatan, en trappa upp, der vittnet, som icke för någon annan omnämnt förhållandet, tillsagt Andersson, som varit ensam, att lassen farit förbi åt Hermansdahl. Andersson hade dervid gifvit vittnet 2 Rdr Bko och sagt: adu skulle fått mera, om du sett bättre efter; men nu får du ej mer, ty jag har förlorat 4000 Rdr. Vittnet hade stått på ungefär 50 stegs afstånd från det ställe, der Hindriksdahlsvägen faller in på landsvägen, och ganska väl sett åkarnes ansigten, och tilltrodde sig åtminstone kunna igenkänna muraren, hvilken han sett både före och efter händelsen. Ibland 45 å 20 i Rättens förmak församlade personer, utvisade Nährström genast och utan tvekan Murarcarbetaren Magnusson, sam likväl hbestridde sanningen deraf. 5:0 Pigan Friberg berättade hufvudsakligen detsamma, som Nährström, äfven om besöket hos Andersson i huset N:o 40 vid Westerlånggatan, dervid Friberg varit Nährström följaktig. Vittnet trodde sig ock kunna igenkänna åkarne, som körde stegkärrorne, emedan hon sett dem flera gånger kört samma väg, och utvisade äfven, ibland de i Rättens förmak församlade personer, genast och utan betänkande både Abrahamsson och Magnusson. Magnusson hördes ytterligare deröfrer, men förklarade, under synbar förlägenhet, att han aej kunde påminna sig) ) det af Friberg uppgifna förhållande, hvilket Abrahamsson bestämdt bestridde. --6:0 Tullvaktmästaren Lundiren bade den 24 sistlidne Juli på morgonen ifrån Danvikstullen, der han varit posterad, gått framåt vägen, och då bemärkt två kärror komma fort körande uppåt Hindriksdahlsvägen, hvarföre Lundgren skyndat efter en genväg, och, då han ankommit till Danviks dödgräfvareboställe, funnit kärrorne aflastade och pressänningar lagda på kärrorna, hvilka, körde af den ena åkaren, farit samma väg tillbaka inåt staden. Den andra åkaren, klädd som murare, hade qvarstadnat. Lundgren hade på en genväg skyndat åter till tullen och för Löjtnant Sjösten anmält förhållandet, hvarefter beslaget å de 44 packorne å kyrkogården skett. Vittnet igenkände och utvisade Abrahamsson, såsom den ena åkaren, och Magnusson, såsom den audra, hvilken var klädd såsom murare. Magnusson och Abrahamsson bestredo likväl, att de voro de af Lundgren omvittnade personer. Undersökningen fortsattes den 22 Oktober. Notarien Hervan, Hanålanden Anderssons ombud, sökte då att jäfva vittnena Nährström och Friberg, på den grund, att de skulle hafva för beslagaren eller Hr Advokatfiskalen Lagerlöf omtalat hvad de omvittnat inför domstolen, och således vara ryktes utspridare, men båda bestredo under uppgift, att de väl med andra personer talat derom, emedan beslaget varit ett samtalsämne, men att de likväl icke hos någon enskild gjort någon anmälan. Notarien Hervan ville likväl deraf finna påtagligt, att de voro angifvare emot Andersson i denna sak och utspridare af rykte samt således jäfvige. Nährström och Friberg förklarade derefter, att de uti den vid domstolen närvarande Handlanden Anderssoh igenkände den person, som vidtalt dem att natten före beslaget vid kyrkogården patrullera för alt gifva åkarne tillkänna, om tullbetjent skulle komma, och att Andersson var den af hvilken de emottagit pengarne. Andersson nekade likval dertill. Notarien Hervan ingaf äfven ett skriftligt anförande, deruti han anförde emot Bokhållaren Wiborg, att denne skulle hafva sökt öfvertala Dödgräfvaren Brodin, dess piga Christina Dahlgren och arbetskarlen Fagerroth att inför domstolen vittna, det varorne tillhörde Andersson, samt derföre erbjudit pengar och en förskrifning på dem med Advokatfiskalens underskrift, i hvilka omständigheter Hervan anhöll, att Fagerroth och pigan Dahlgren måtte höras såsom vittnen. Detta bestreds af Advokatsfiskalen Lagerlöf, såsom icke förtjenande afseende. Advokatfiskalen förklarade, att han icke kunde undertrycka sin känsla, af förvåning och ledsnad deröfver. att Hervan, såsom menniska och embetsman, kunde, med åsidosättande af aktning för det embetsverk, dit han hörer, sina kamrater och sig sjelf, vilja uppträda och fortsätta ett fullmäktigskap uti ett lurendrejerimal af en så gemen beskaffenhet, som det förevarande i dess närvarande skick, hvarpå Hervan genmiälte, att den skriftliga uppsatsen utvisade, att det smutsiga och gemena uti målet snarast läg På äklagarens sida. Såsom vittnon i målet hördes derefter vidare, på aflagd ed: 4:0 Skepparen Ehrnlund, hvilken sade sig icke känna någonting i saken, och förnekade allt hvad Wiborg, rörande Ehrnlund, uppgifvit, samt att han licke hade någon dräng med namn: Otto. 9:0 Drängen vid Brunns gärd, Gustaf Strand, och l 3:0 Stalldrängen derstädes, OC. BE. Westerber:. hvilka icke heller ville bafva sig något bekant uti saken. . I Natarion Hervan uppgaf derefter, att Wiborg Iskulle hafva visat Skräddaren GC. J. Lundberg en förbindelse, utgifven af en i saken intresserad person, rörande ersättning till Wiborg i händelse Andersson kunde bindas till angifvelsen. Lundberg lafhördes på Hervans begäran, och berättade, att WiI borg, som häftade i skuld hos Lundberg, en dag i I slutet af sistlidne September kommit till Lundberg Toch bjudit honom på ett glas punsch på källaren Riga, der Wiborg visat Lundberg ett papper, unI dertecknadt med namnet Sjösten, och hvilket Wiborg sagt skola innehålla, alt, då egaren till ett beslag uppticktes, skulle Wiborg erhålla en belöning. Wiborg erkände väl att han visat Lundberg en af Sjösten undertecknad borgensförbindelse, men att I denne vore för kläder, förfardigade hos Lundberg, Toch hvilken förbindelse Lundberg äfven fått. LundI berg påstod dock, att denna borgensförbindelse icke l 11) Dessa ordalag förklarade Magnusson i cn skrift, som vid en följande rättegångsdag inlemnades, sålunda, att han nästan alltid, då en fråga till honom framställdes, som med nej skulle besvaras och han ville höfligt framställa sitt nej, hade den vanan att begagna förenämnde uttrvek. Nei! det