Aftonbladet – 5 januari 1841, sida 1

ORIENTEN. Om Englands planer i afseende på Syrie och med orientaliska frågans reglerande öfver hufvud, på sätt som skett, finnas ganska tänk värda och intressanta upplysningar i en korres pondensartikel i ett utländskt blad, hvilken v här nedanföre meddela: Den berättelse, som den bekante engelske par lamentsledamoten, John Bowring, för några vec kor sedan låtit trycka om sin, på engelska re geringens anmodan, företagna resa till Egypter och Syrien, gör alla bevis öfverflödiga, att hvar ken förräderi af Lord Palmerston, såsom Urqu hart och hans få medhållare söka inbilla verl den, ej heller ögonblickets omständigheter för England till en allians med Ryssland, utan at hvad som nu skett, har sin grund i en längt hyst, moget förberedd plan. Statsmännen i England hade kommit till den öfvertygelsen, at man icke finge låta den nya lefnadsfriska mo: hammedanska staten vexa till, att Syrien oct Egypten icke kunde umbäras för det britisktasiatiska rikets trygghet, till och med om mar lopp fara att nödgas öfverlemna åt Rysslanc Konstantinopel, stränderne af Svarta hafvet och en del af mindre Asien. De mohammedanska staternas öde ligger : kristenhetens händer — detta säger en dunkel känsla ds troende, från indiska till atlantiska oceanen, från kirgisstepperne ända till Timbuktu. Alla gudfruktige anhängare afislamismen riktade derföre sina blickar åt Alexandria och Kairo, hvarest, genom en enda mans öfverlägsna anda — blott partiskhet kan misskänna det stora, som Mehemed Ali uträttat såsom Österlänning — ett, till utseendet och efter de österländska folkens vilkor, kraftigt islamitiskt rike på få år uppblomstrat, hvars glans utbredde sig öfver alla de folk, som tro på Mohammed. Man hoppades redan i Chokand, liksom i Cirkassien, vid Kabulfloden, liksom i Stambul, att profetens fana åter skulle segerrik draga öfver jorden, och att de orena hundarne, som ito fläsk, Giauer, snart skulle trampas till döds af de troendes kameler och elefanter. Till Mehemed Pascha ilade derföre sändebud från alla musulmanska länder; han, islamismens väktare, skulle rädda, skulle beskydda. Vid hans hof såg man Cirkassiern Samis Bey; de schiitiske Persernes beherrskare lät erbjuda honom ett offoch defensift förkund, och de sunnitiske Afghanerne anrepade hans skydd emot de rödhårige Inglis. Ja, till och med de mohammedanske feodalfurstarne i Indien skola hafva skickat sändebud till Egypten, och anhillit om den mäktige vasallens vänskap. Derföre måste den nya mohammedanska makten tillintetgöras, och Syrien och Egypten vinnas för Porten, för England. Man läser således i den förut nämnda berättelsen af Bowring, aatt införseln af brittiska produkter och utvidgandet af handeln i Syrien icke kan annat än bidraga till nämnde lands fördel; det synes nödvändigt, att Storbritanniens välde der stadgas, på det ledningen af Orientens öden måtte qvarstanna i våra händer, och detta land liksom erbjuda en jemnvigt mot Rysslands jettelika planer. Syrien är den länk, som förenar moderlandet med brittiska riket i Indien, hvars poliliska storhet och fasthet väsentligen beror af besittningen af dessa trakter vid Medelhafvet. Syrien bör alltså — menar författaren — så väl i politiskt, som kommercielt hänseende anses såsom utgångseller stödjepunkt, till uppnående af detta stora, nationella ändamål; dess läge vid Medelhafvet gör kommunikationen med England serdeles lätt. Det brittiska kabinettet bör derföre tillse, att till det förträffliga läget äfven kommer lätthet och trygghet i den inre rörelsen, med ett ord: att Syrien måtte komma i itnjutande af en god och varaktig styrelse, på let brittiska handeln allt mer och mer måtte itvidga och befästa sig. — ——tilliE—— AA INGELSMÄNNEN HOS TSCHERKASSERNA.